Socialdemokraterna har regerat i Luleå sedan 1930-talet. Över 80 år! Det är nu hög tid för en starkt lysande regnbåge att ta över. Att Moderaterna förlängt S maktinnehav är ett sorgligt misstag.
Så var det dags igen. Åter har striden mellan hökar och duvor blossat upp inom S i Luleå. När Karl Petersen tog sin interna strid vid sekelskiftet var det för en ny öppenhet och positivism. En ödmjukare framtoning. Medborgarna gladdes åt att se en ledare som öppnade mot företagen, universitetet och kulturen. Det handlade inte om höger eller vänster, utan om S-ledningens nya attityd till medborgarna. Och väljarstödet visade att det uppskattades.
Sedan Karl Petersen avgick 2013 har mycket återgått till den gamla ordningen. Partiet vet alltid bäst och oppositionen och medborgarna ska hållas kort. Under Niklas Nordströms konfrontatoriska tid frodades en allt hårdare ton och ”duvorna” fick det allt tuffare. Det katastrofala agerandet i skolfrågan är ett exempel. Att Nordströms pinsamma avgång 2019 ännu mörkas av partiet, underlättar inte sårets läkning i Socialdemokraterna.
När Lenita Ericson, däremot, nu är uppfriskande uppriktig med varför hon avgår efter nio månader, borde det betraktas som ännu pinsammare för S-partiet. Det är nämligen tre gamla hökar som styr. Och de tål inga duvor. Frågan gäller åter synen på hur partiet utöver makt. Och som Ericson säger: hur man tilltalar medborgarna.
Efter att ha bott i Luleå sedan 1970-talet och efter fem år i kommunstyrelsen, både i och utanför samarbete med tre av Socialdemokraternas kommunalråd, är min slutsats klar. Luleå måste efter över 80 års S-styre ledas av partier som inte är förgiftade av sin egen maktfullkomlighet. Jag vill se en färgstark och skimrande regnbåge, med blå-röd-gröna inslag från höger till vänster, lysa över Luleå. Och som också kan lysa in i de många mörka vrårna.
Det blir säkert lite vingligt i början, men hellre det än samma okänsliga marscherande av dem som tror att Luleå kommun är samma sak som Partiet.