I förfallstider blir det att sitta inne på kammaren och fundera över sakernas tillstånd. I den pågående skogsdebatten är jag någon slags tredje ståndpunktare. Jag hugger med motorsåg, en rödlistad art i dessa tider. Mina kalhyggen är gjorda och med stigande ålder blir man mera ödmjuk och respektfull inför skogens komplexitet.
Jag tillämpar någon slags blädningsteknik tar bort klena stammar med liten krona och inga toppskott. Stora träd som slutat växa fälls men där är jag mer kluven, många lämnas. Häromdagen borrade jag i en stor gammal tall, den var 200 år. Den var planta när Karl den XIV Johan var kung. Underdånigt avlägsnade jag mig, försökte dölja motorsågen.
Jag gallrar en del ungskog, där är det inga samvetsbetänkligheter 2-3 meters lucka och träden med fina gröna kronor blir kvar. Om bolagen med sina skördare skulle tillämpa min blädning skulle avverkningen bli dyr, skogsägaren skulle knappt få något rotnetto och industrins virkesfångst halveras, DÄR LIGGER DILEMMAT.
Industrinedläggelser, arbetslöshet och elände blir följden. Folk med koppling till industrin säger att ung växande skog binder mest koldioxid. Den andra sidan säger att det är gammal skog som gör mest klimatnytta. Skogsbolagen och myndigheterna säger, vi avverkar inte ens den årliga tillväxten och skogsförrådet växer.
Det håller ingen med om som bor i glesbygden. Det är möjligt, säger de, om man menar antalet träd men tala inte om kubikmassor. Gallringskog finns men skog i ålder för slutavverkning lyser med frånvaro. Känner mig som en åsna mellan två hötappar.
I somras planterade jag lite skog om 70 år är den avverkningsmogen, i bästa fall. Då är jag 141 år, vete fan, om jag orkar kuta omkring med motorsåg. Mina två söner är 115 respektive 104 år de får det svårt bland tuvor och kvistar. Hoppet står till barnbarnen, Lage är 85, Astrid 83, Fabian är nog piggast, han är bara 75, njaa säger jag. Det krävs nog en generation till. Som synes är skogsbruket inget Quick fix.