Krämporna börjar komma, och i våras skulle min axel ha opererats. Men så kom Coronan i vägen. Surt, men hellre ständig smärta än att andas i respirator. Hav tröst gamle man, för samhället – lett av Anders Tegnell – har lovat att värna om oss gamla. Vad då värna? Är det att värna när man låser in oss på obestämd tid och matar oss via matkassar utanför dörren? De flesta fångarna på Hall vet när de kommer ut och har dessutom tillgång till rastgård. Men vi håller i, håller ut och håller käft så det ordnar sig nog.
En dag, när törsten tog över, syndade jag. Jag smög i väg till Systembolaget. Där kunde jag känna de
andras menande blickar som sa; ”Vad fan gör du här? Du skall ju sitta hemma och vinka till dina barnbarn.”
Köpte fort ut min månadsranson som nog kommer att räcka över helgen. Det blir en lugn TV- kväll med en GT och en gammal Åsa-Nisse film. Att gå ut på lokal och roa sig bland ungdomar vore inte tillrådligt.
Världens ledare verkar ha lösningen på pandemin. En serverar radioaktivt te, och en gurglar med rengöringsmedel. Scenariot nu är: En dag befrias vi av ettdera ett fungerande vaccin eller Vår herre.
Nu skall väl äntligen min onda axel opereras? Nej tyvärr, du har blivit för gammal. Det är inte medicinskt motiverat längre.
Däremot kan du få bra hjälp på något av våra äldreboenden. Köerna dit är ju som bekant numera ganska korta. Omsorgen är god, men dagarna enahanda. Ett evigt hasande i mörka korridorer böjd över rollatorn, iförd Helly Hansentröja, tofflor och pissiga blöjor. Läggdags klockan 16.
Nu skördas frukterna av att ha blivit värnad om. Några extra år här i livet får man nu, men är det något att stå efter? Trots en i grunden positiv läggning undrar jag ibland: Vad fan var det för fel på den gamla ättestupan?