Jag håller med Johan Hansson i vad han skriver i sitt debattinlägg den 5 oktober om den "gröna industrin".
Värmeböljor, ökenspridning, stigande havsnivåer, stormar och andra förödande väderfenomen, orsakade av globala temperaturökningar, är det allvarligaste existentiella hotet som både mänskligheten och livet på jorden som vi känner det någonsin ställts inför.
En enig forskarkår skriker sig hes för att uppmärksamma världens beslutsfattare om en förestående samhällskollaps orsakad av klimatförändringar.
Klimatkrisen är därför vår tids ödesfråga. De åtgärder som har vidtagits har till sin omfattning varit otillräckliga. Den avgörande faktorn för att världen ska klara av att lösa klimatkrisen är att omställningshastigheten ökar markant. Det krävs gemensam politisk handling för att ställa om. Vision om det hållbara samhället är att var och en bidrar efter förmåga och att det ekonomiska systemet drar år samma håll som de ekologiska och sociala behoven, i stället för att som idag undergräva dem
Jag känner ilska, förvirring och uppgivenhet, förändringsarbetet går alldeles för långsamt, tyvärr så har jag ibland känslan att inget händer.
Vårt sätt att producera, konsumera, använda och slänga produkter kan inte fortsätta om vi vill ha ett hållbart samhälle.
En ny gruva i Kallak fyller inte kriterierna för ett långsiktigt hållbart samhälle, ej heller ett nytt kärnkraftverk och att ”gräva ner” avfallet i berggrunden känns ju väldigt osäkert eftersom vi då talar om hundra tusentals år för att vara på den säkra sidan, det vill säga inget läckage av avfallet.
Jag frågar mig vilket ansvar har alla vi människor som bor och lever på planeten för att en förändring kommer till stånd och förutsättningar för ett gott liv på jorden består?