Tillbringat helgen i Gällivare där jag är född och uppvuxen. Gällivare borde vara en blomstrande kommun med tanke på gruvindustrin och låg arbetslöshet. Skatteintäkterna torde vara stora i kommunen. Men som besökare blir man bedrövad.
Att ta en fika är inte att tänka på, semesterstängt på båda kaféerna i centrum. Semesterstängda affärer och restauranger. Skulle köpa en blomma till min mamma men även blomsteraffären hade semesterstängt. Gick in på Coop i centrum på söndagen, kanske man hade kunnat få lite butiksbakat fika. Nix, det fanns inte och i hela butiken var det endast en som arbetade. Jag tyckte synd om den ensamma killen som gjorde allt för att serva kunderna på olika platser i affären.
Finns det ingen köpmannaförening eller någon annan intresseförening som kunde arbeta för ett trevligt och levande centrum? Det är ju så att man skäms som före detta kommuninnevånare när turister kommer till samhället och möts av detta. All heder till fina affärer som Jeansgruvan och Eriksson& Rönnqvist som hade öppet och erbjöd god service och trevlig personal.
Det som slår mig avseende dessa bygder där gruvindustrin blomstrar, Gällivare och Kiruna är: Hur ser samverkan mellan den stora industrin och kommunen ut? Hela samhällsstrukturen urholkas ju då gruvbolaget anställer till höga löner och alla andra viktiga funktioner i samhället blir lidande. Ingen vill jobba för de löner man har möjlighet att erbjuda inom skola, vård, omsorg och service. Vem vill bo i ett sådant samhälle? Då drabbas ju även gruvan till sist. Där tycker jag att kommunen har ett stort ansvar i kommunikationen med företrädare för gruvindustrin.
Skulle jag inte ha släkt och vänner boende i Gällivare kommun skulle jag aldrig vilja besöka den igen.