En kompis från Portugal sa en gång till mig att det gör något med ens självbild att se malmtågen rulla förbi söderut varje dag. Jag förstod inte riktigt då var han menade, minns mest att vi tålmodigt väntade vid järnvägsövergången och tyckte det var kul att räkna om det var 52 eller 53 malmvagnar som passerade.
Efter veckans besök hemma hos mina föräldrar vid Gruvberget förstår jag bättre vad min portugisiske vän menade.
Landskapet som möter mig är omvandlat. Det finns ingen orientering. Skogen är bortschaktad. Elljusspåret hänger på ruinens brant.
Från tidig morgon till sen kväll är det ett sammelsurium av ljud. Pip från backande maskiner, snabbt körande dumprar, smällar och envetet hackande i sten som får hela huset och till och med en själv att skaka.
Det går inte att känna lugn någonstans. Ljuden förökar sig långt in i kvarteren.
Brorsan suckar över vart hans elljusspår tagit vägen, en kusin säger att det gör ont i hjärtat att se platsen. Det basuneras ut över kommunen att ha tålamod och att det kommer att bli bra när det är klart.
Men det går inte att tålmodigt stå och vänta likt när vi var små.
Att höra hur de successivt hackar sönder berget och schaktar bort de välkända stigarna, ja hela själva naturen. Vindsus och fågelsång omvandlas i snabb takt till transportvägar för grönt stål.
Magkänslan säger att det hela är ett nollsummespel. Att förstöra naturen för att rädda klimatet?
Boden har blivit en naturskön plats fattigare och vi är många sörjande. Både växter, djur och människor. Även om det inte märks genom maskinparkens dånande vibrationer.