I dag lever vi i Västeuropa i en osäker och oroande verklighet med Rysslands attack mot Ukraina så nära. Många här i Sverige är beredda att ta emot de ukrainska flyktingarna, till och med sådana kommuner som inte varit villiga att ta emot flyktingar från Afghanistan. Vad är skillnaden mellan dessa flyktingar?
Jo, enligt en politiker är det att de ukrainska har ett verkligt och påtagligt skyddsskäl. Denne politiker säger inget om hazarer och deras skyddsskäl, eller om kristna i Afghanistan. Så jag uppfattar det som att politikern inte anser att våra medmänniskor i Afghanistan har verkliga och påtagliga skyddsskäl.
Vidare säger samme person att långväga människor ska få hjälp i närområdet. Men hur den hjälpen ska utformas sägs det inget om. Hur ska vi kunna hjälpa förföljda människor i Afghanistan? Ska vi söka upp talibaner och säga till dem att de ska låta kvinnor gå i skolan, få ha de kläder de vill, arbeta, leva fria liv? ska vi säga till dem att även hazarer har samma värde som andra muslimer? Jag tror inte det skulle ge något påtagligt resultat.
Att människor 2015 valde att fly till Sverige sticker i ögonen på en del människor. Men tänk om anledningen till val av land är att Sverige hade ett rykte om sig att värna om människovärdet, att behandla människor lika oavsett hudfärg, religion, kultur och kön? Det är något vi borde vara stolta över. Nu har den vackra fasaden spruckit sönder – igen – och i stället ser vi ett land där människors lika värde är villkorat. Du ska ha rätt hudfärg, komma från rätt del av världen, ha rätt religion och rätt kultur, annars är du inte välkommen. Det finns ett ord för detta villkorande: Rasism.
De nyanlända från Afghanistan jag mött, och jag har mött och pratat med ganska många, har alla en önskan att kunna återvända till sitt hemland. De är dock inte beredda att göra det så länge talibanerna har makten. Precis som flyktingarna från Ukraina vill kunna återvända till ett fritt Ukraina.
Under andra världskriget behandlade Sverige de judiska flyktingarna illa också. Boken ”Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz” av Göran Rosenberg och ”Jag bodde i Sverige: om unga svenskafghaners flykt till Frankrike” av Annette Rosengren har hjälpt mig att se likheterna i Sveriges agerande mot långväga flyktingar.
Den dag vi står till svars inför Herren kan bli en glädjestund eller en stund fylld av skam. Jag ber att vi som kristna ska glädja oss över att vi förvaltat Guds nådegåvor på rätt sätt.