Han lyckas med att få väljarna inför valet 2006 att förstå att
sänkta skatter innebär ökad välfärd, strategin var då jobbskatteavdrag, sänkta fastighets- och förmögenhetsskatter i en gemensam arbetslinje inom de borgerliga partierna.
Med denna strategi lyckades Reinfeldt-regeringen få de flesta svenskar i ”arbete”. Förlåt, arbetslösheten ökade med cirka 6 procent till närmare 10 procent i år.
Den ökade arbetslösheten kompletterades med halverade A-kassor, försämrade sjukförsäkringar och pensioner som i allt större grad blev föremål för ökad socialhjälpsbehövande
Den välfärd som åstadkoms med skattesänkningar i 100-miljardersstorleken, blev en välfärd för de rika och besuttna,.
De som fick betala skattesänkningarna blev de fattiga och egendomslösa, inte enbart med sänkta realinkomster utan i ännu högre grad med ökad social otrygghet där solidariteten ersätts av de vassa armbågarna.
Reinfeldt lovade inför kommande mandatperiod en time out i skattesänkningar (observera, bara för år 2011) med undantag för pensionärerna som lovades sänkt skatt med tidigare förslag cirka 100 kronor i månaden.
Det ska gissningsvis finansieras med höjda taxor och egenavgifter i det sociala trygghets systemen. Alltså, folk i Reinfeldts utanförskap ska själva betala sina skattesänkningar.
I allt övrigt gav inte Reinfeldt några löften eller utfästelser, han utmålade heller inga visioner om hur de kommande fyra åren med ”Sveriges enda arbetarparti” kommer att gestalta sig.
Den slutsats jag drar med Reinfeldt vid rodret inför nästa mandatperiod, blir en återgång till den arbetslinje som omhuldas av den moderatledda regeringen.
Ökad välfärd för de rika finansierad med minskad välfärd för de fattiga.