Häromveckan damp det ner ett exemplar av ”Vårt Luleå” i brevlådan. Däri fanns en hel del intressant läsning om Luleås nu, då, och framtid. Bra så långt. Här fanns också ett gammalt kommunalt mantra upprepat på sida efter sida: Vi skall bli fler!
Sedan många år tillbaka har man då och då kunnat läsa och höra om Luleå kommuns stolta mål: ”Vi skall bli 10 000 fler”. Därmed underförstått, kan man tro, menande att man därmed blivit en bättre kommun med ännu nöjdare, för att inte säga lyckligare, kommunmedborgare. Nu, innan man ens nått det målet, har man tydligen höjt målet till att vi skall vara 100 000 invånare till år 2040; förmodligen med tanken att vi då skall bli ännu mera nöjda och lyckliga. Och sen då? Skall man fortsätta upprepa den eviga tillväxtens heliga mantra: ”Fler, fler...”, där fler alltid är bättre?
Konsekvensen av detta torde vara att Stockholm är bäst (i Sverige). Lite sämre är t.ex. Göteborg och Malmö. Sen kommer ett antal, desperat klättrande mellanstora kommuner med storstadskomplex (Luleå?) och sist ett antal beklagansvärda småkommuner, t.ex. Överkalix och Arjeplog med knappt 3 000 invånare., som väl, enligt nämnda måttstock, närmast torde kunna jämföras med Dantes inferno.
OK, jag raljerar lite, men ändå: Är verkligen ”att bli fler”, ett vederhäftigt mål? Blandar man inte ihop kvantitet och kvalitet här? Tänker lite bakfram? Att bli fler, kan väl möjligen bli en konsekvens av att man har en bra kommun att visa upp och som kan locka med god samhällsservice med prioriterad vård, skola och omsorg, blomstrande kultur, bra miljö m.m. som brukar räknas upp som kvalitativa värden; en konsekvens som sen måste hanteras och planeras för. Förvisso är verklig kvalitet något som är svårmätbart, varför man lätt frestas att ta till det mätbara istället. Man ser hur siffrorna går åt rätt håll, får en kick av självgod berusning och frestas att tro att man är på väg mot kommunlyckans yttersta konsekvens.
OK, jag blev lite raljant igen, men åter: Om man hävdar och försvarar detta självändamål om att bli 1 000-tals invånare fler och kanske t.o.m. tror det är viktigt, varför tog man då inte chansen 2015 när landet översvämmades av desperata vilsna människor som inget hellre ville än att få någonstans att bo och som lätt hade kunnat uppfylla Luleås mål om att bli 10 000 fler? Var det måhända fel sorts människor? Kanske finns det något mer än en siffra man vill uppnå? Kanske är det då det man borde förmedla och förklara för oss kommunmedborgare istället för att försöka behaga oss med meningslösa siffermantran.