Striden inom ambulanssjukvården fortsätter med oförminskad styrka. Till skillnad mot en arbetsplats med enbart kvinnor är det som alltid männen som står eniga och beslutar sig för att inte bara säga att de ska säga upp sig utan även verkligen säger upp sig. MEN denna gång blir den stora och helt avgörande frågan ”hur många löper linan ut och tar inte tillbaka sin uppsägning”?
Arbetsgivaren och politiken med Anders Öberg (S) lurar i vassen och känner mycket väl till hur det brukar sluta, de allra flesta stannar kvar och sväljer förtreten på grund av familjesituation, stora skulder, fördyrande resor till nytt jobb med mera. Ett fast jobb på hemorten är ändå guld värt, då får man kanske vara beredd på att släppa lite på den nuvarande ”lite guldkantade tillvaron” mot förslaget som blir mindre förmånligt i fråga om ledighet och extra arbetstid? Intressant blir det, vem drar det kortaste strået? Väldigt få pratar om VARFÖR EU-direktivet med vila mellan arbetspassen har tillkommit, anledningen är väl definitivt inte för att jävlas med personalen? Vilket ben ska nu Vårdförbundet stå på undrar nog många med mig. Hur det än slutar så måste vi dra mot samma mål – den sjuka patienten i fokus!