Arbetsstarten blev regionen, en arbetsgivare med tydliga rutiner och ett väletablerat teamarbete med alla dess professioner, men lika paff blev jag ändå över tempot, och bristen att andas emellanåt. Bytet till kommunen skedde ganska omgående, som erbjöd bättre schema och lön. Något mer luddiga rutiner kan tyckas, men ett självständigt arbete som var tilltalande. Saknaden fanns dock efter utmaningarna som slutenvården kunde erbjuda.
Efter elva år har åter anställning tagits i regionen, och det är sig likt men med ännu färre vårdplatser. Att få ta ut sin rast är ingen garanti, inte heller att få uträtta sina behov. Under rast ringer telefon och larm tjuter konstant. Vad är definitionen av rast? Personaldörren måste vara öppen så man är medveten om vad som händer utanför. Som regel kommer du till arbetspasset och hoppar in i en tornado, för att sedan slitas ur den för att kunna kliva av passet. Som småbarnsförälder inom vården offrar du föräldrapenning på röda dagar för att inte bli beordrad att jobba. Att vara långledig som ens omkrets är existerar inte.
Hur kommer det sig att folk stannar? Eller väljer vården? Meningsfullhet.
Vårdpersonal har flyttat hit från söder till norr för deras män ska börja arbeta inom den “gröna omställningen”. De kommer tjäna dubbelt så mycket som personalen som torkar stjärt, räddar liv och riskerar sin hälsa för andras.
Rådande situation med dess villkor skulle aldrig accepteras inom den mansdominerande arbetsvärlden. Sjukskrivningarna bara fortsätter. Känslan att komma hem dränerad till sina barn som behöver ens stöd och kärlek är lamslående. Det enda vi vill är att hjälpa och vårda våra medmänniskor. En ortopedläkare sa att förr skulle det vara ramaskri om en patient blev liggandes så länge på akuten som majoriteten gör idag. Anhöriga i hemsjukvården gråter när de behöver skicka in sin nära till akuten, på grund av rådande situation. Och tro mig det är inte akuten det är fel på, dem sköter sitt jobb till perfektion, det är ett systemfel uppifrån som lett till personalbrist som resulterar i för få vårdplatser. Varför? Listan kan göras lång.
Kommer denna insändare påverka? Mest troligt inte. Men hoppet är väl det sista som lämnar?
Ett meningsfullt jobb – men vart är vi på väg?
Mitt arbete ger mig mening och gör skillnad. Jag har alltid varit stolt över mitt yrkesval som sjuksköterska. Det går inte med ord beskriva vikten av mötet med en människa som befinner sig i nöd och behov. Det är det allt handlar om, skriver insändarskribenten.
"Känslan att komma hem dränerad till sina barn som behöver ens stöd och kärlek är lamslående", skriver insändarskribenten.
Foto: Maria Hedenlund
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.