Känner mig som ett rödljus i den mediala strömmen av potentater som levererar åsikter om Kallak. Det är stora svepande formuleringar om livets stora frågor. Det som förvånar mest är att ärkebiskopen uppträder som aktivist i gruvmotståndet. I min enfald trodde jag att en dylik själasörjare i öppenhet tar upp frågan som skapar splittring och hjälper parterna till försoning.
Levererar här några trista fakta som bör beaktas i sammanhanget. På något sätt kastar det lite grus i maskineriet när de stora perspektiven målas med breda penslar.
1960 hade Jokkmokks Kommun nära 12 000 invånare, nu cirka 4800, medelåldern börja närma sig 50 år. Siffrorna talar för sig själva. Kommunen befinner sig i brygga. Gruvan tar en halv promille av kommunen som är något större än Värmland. Den ligger 3,5 mil från Laponia. Aitik och Malmbergsgruvan ligger närmare Laponia. Kirunagruvan är i stort sett lika med Kallak. Hur ser UNESCO:s byråkrater på detta?
Sameland sträcker sig från Östersund och norrut cirka en dryg tredjedel av Sverige. Renskötseln i Sverige omsätter 50 miljoner i köttförsäljning en betydande del är statligt stöd. Att en sådan näring ska trumfa all annan näringsverksamhet i området är inte demokratiskt försvarbart. Renskötseln är underkastad samma marknadsregler som till exempel jordbruket. Större enheter och färre företag. Att sedan pensionärer, gruvarbetare och sjuksköterskor har några renar för att finnas i kulturen och för lyxen att ha torrkött är en helt annan sak. Rennäringen kan inte rädda Jokkmokk som måste vara målet för all vår strävan.
Jåhkågaska sameby får ha 4500 renar och har 26 delägare. För att leva på renskötsel bör man ha minst 500 renar. Min empiri säger mig att endast en eller två är helt beroende av renskötsel i samebyn. Resten är så kallade hobbysamer. Rätta mig gärna om jag har fel. Som betesmark är gruvan försumbar. När det gäller flyttleder har gruvledningen öppnat för att bygga slussvägar, köra lastbilstransporter med renar eller stänga verksamheten under flyttningar och även bistå samerna ekonomiskt. En dialog härvid skulle välkomnas. Att en gruva hotar hela den samiska näringen är nys.
Om regeringen beviljar bearbetningskoncession så ska gruvan knådas i världens hårdaste miljölagstiftning. Nuvarande borrhål säger att det finns malm i 14 år. Vidare undersökning kan ge vid hand att det räcker för brytning i 25-35 år eller mer.
Det kan mycket väl bli så att Mark och miljödomstolen säger nej till Kallak. Då är vi tillbaka på ruta ett. Hur ska vi rädda Jokkmokk? Kanske biskopen i Luleå stift vet?
Jag föreslår kalkbrytning i Norvijaure.