Varje år tar runt 1500 människor självmord. Det är 1 500 individer som aldrig återvänder hem. Enligt Suicide Zero utgör män 70 procent av dessa självmordsoffer. Bakom varje siffra döljer sig en unik berättelse.
En berättelse. En berättelse om att han en dag aldrig kom tillbaka. Skorna står där fortfarande, prydligt uppställda, som en symbol för längtan och hoppet att han kanske återvänder, trots att han inte längre är bland oss. Han var en älskad människa som fyllde rummet med skratt. Många dagar hade han kvar här på jorden, men han lämnade oss alltför tidigt. Det här är inte min berättelse. Men för någon är det verklighet.
Verkligheten är hjärtskärande och någonting mer måste göras för att nå nollvisionen. När 7 av 10 som tar sitt liv är män blir det uppenbart att åtgärderna för att minska den psykiska ohälsan bland män är otillräckliga. Skammen kring att prata om psykisk ohälsa har visserligen minskat, men den ligger fortfarande som ett täcke över vårt samhälle, särskilt bland män, där normen att inte "visa sig svag" fortfarande är stark.
Vi måste förbättra tillgängligheten till professionell hjälp. För att fler ska få professionell hjälp krävs det att det tillförs mer resurser till psykiatrin. Det är högst oroande att många regioner för närvarande måste göra besparingar, vilket förminskar möjligheterna till en stark och tillgänglig psykiatri över hela landet. Det är av ytterst vikt att regeringen agerar genom att öka statsbidragen för att flera individer ska få hjälp.
Men vi måste också fråga en vän, kollega, bror eller pappa hur det egentligen står till när magkänslan säger att något inte står rätt till. En enkel fråga kan rädda liv. Jag vet att många där ute kämpar desperat för att hjälpa nära och kära att må bra och ibland leder det till de mest hjärtskärande. Denna text syftar inte till att ifrågasätta er insats – ni gjorde allt ni kunde.
Den är här för att belysa att vi aldrig får sluta kämpa, så att skorna fortsätter tas ur hyllan och att ingen mer ska behöva förlora en kär person till självmord.