Jag hade själv en period i mitt liv då jag led svårt av ensamhet. Det var likt ett svart isolerande hål att ramla in i, själva ens existens kändes ifrågasatt. Jag hade släkt och några vänner, men de fanns inte nära och inte alltid tillgängliga.
Ni vet, det där att kunna ringa när som helst och genast kunna göra något socialt tillsammans med, det fanns inte där under den perioden. Tänker på alla som nu isolerats under coronaepidemin och kastats in i detta svarta hål av ”ingenting”.
Som kristen kom jag genast in i en omfattande gemenskap och då försvann ensamheten, särskilt som Jesus kom in i mitt hjärta och en levande gudsgemenskap tog vid. Att sedan gifta sig och finna sin livskamrat var ju definitivt ”dödsstöten” för ensamhetsmonstret.
Men det finns smärtsamt många därute som är i ”det svarta hålet”. De är vanliga som du och jag, av alla de slag, men de har av olika omständigheter råkat drabbas av ensamhet. Många som arbetar kommer hem efter jobbet och när dörren sluts så ekar tomheten och ensamheten sluter om dem likt en grav.
De sitter där ensamma med sina tankar och känslor, ingen att dela med sig till, ingen att samverka med, det är som om de inte fanns. Ännu värre för de coronaisolerade äldre eller för dem som inte har ett jobb eller annan sysselsättning, då är risken stor för total isolering, värre än en fängelsecell, de intagna får ju ändå träffa andra.
Vi som råkar befinna oss på ”solsidan”, ovan de mörka djupen måste finna de ensamma, hjälpa dem, och det måste ske på ett sätt där de inte tvingas känna sig som ”onormala knasbollar”, vilket de självfallet inte är men de får en sådan självkänsla i sin isolering.
Den kristna församlingen är som gjord för en sådan hjälp, en öppen famn att ta emot; i församlingslivet, i våra hem och på caféer och så vidare, måste vi välkomna dem. Det är en fråga om liv och död. Vårt moderna samhälles förbannelse är särskilt hur den skapat detta ensamhetens allt slukande monster.
Mitt hjärta blöder för alla dem som tvingats in i ensamheten av corona eller andra orsaker, och min bön till Herren, all trösts Gud är att han må bruka mig i att finna dem, hjälpa dem, ja, självfallet att också leda dem till Jesus och frälsning, ty där bryts all förbannelse.
Det är en stor fara för oss som har ”vårt på det torra” i att inte förstå, inte se med våra hjärtan detta mörka hav av människor runtomkring oss som håller på att drunkna i sin ensamhet. Vi blir lätt förnöjda och bekväma och faktiskt egoistiska då vi glömmer ”vår nästa”, denna människa vi skulle enligt Jesu ord älska som oss själva.