Om man enbart har Europa som intresseområde som nation eller individ är det ytterst lätt att bli missmodig, för att inte säga på gränsen till uppgiven vad gäller politisk utveckling.
För trots att det med jämna mellanrum från politiker av olika vänstersnitt sägs att nyliberalismens är ten and out, det vill säga passé och så gott som död, outsourcas och konkurrensutsätts det gemensamma nästan lika mycket som det gjort de senaste 25-30 åren, Sverige ej undantagen. Och skatter sänks och med det ökar klyftor medan miljonärerna blir fler. För att nämna något, anno 2021.
I några länder Latinamerika sker delvis en annan utveckling, däribland i Chile, en gång nyliberal experimentverkstad under ledning av general Augusto Pinochet. Sedan 2019 pågår en process för att bygga ett annat land och där införande av en ny grundlag, konstitution, är hävstången mot en annan framtid bortom bland annat privata skolor(s k fri-skolor) och dito det land inom OECD med de största klyftorna.
Och sammansättningen av de människor som när tid är ska skriva den nya grundlagen domineras av folk från vänster och mitten av den politiska skalan, efter ett val som genomfördes i vintras.
Hoppet om ett annat Chile är med andra ord levande och förtjänar följas ytterst noga, som ett positivt exempel.
Colombia är ett annat land där den skriande ojämlika ordningen också är kraftigt ifrågasatt. Där skedde nyligen upplopp efter en så kallad skattereform utan hänsyn till folkflertalets socio- ekonomiska situation. En protest-unge som vuxit till sig och liksom i Chile skjutit in sig på landets nyliberala ekonomiska politik. Vart protesterna bär är ännu skrivet i stjärnorna, och metoderna är delvis annorlunda i Colombia, däremot inte grundmålet: Ett rättvisare samhälle.
Allt fast förflyktigas. Inget är skrivet i sten, det givna är aldrig givet.
Och tittar man bara - som nation eller individ - så kan exemplen finnas där man kan kanske minst anade.
Det finns ljus på en annars i världsmåttstock rätt mörk karta.