Jag, och många med mig, har sedan länge irriterat oss på kommunens sätt att benämna de människor som bor på äldreboende, i handikappomsorgen och de som av en eller annan anledning är tvungna att använda sig av kommunens hemtjänst.
Vem eller vilka byråkrater har uppfunnit den förnedrande benämningen ”brukare”? Brukare av vad? Det förefaller närmast som att beslutsfattarna i kommunen anser att de äldre är någon form av parasiter som otillbörligt utnyttjar kommunens tjänster.
Så är det ju absolut inte. Självklart har de gamla rätt till vård och omsorg men att bli kallade för ”brukare” är förnedrande. Man måste fråga sig var skillnaden ligger mellan att vara patient på sjukhuset och brukare i kommunens omsorg. Som patient tar man regionens resurser i anspråk men trots detta kallas man inte för brukare. Varför? Har det möjligen med människosyn att göra? Det känns nästan som att de i kommunen som föredrar benämningen ”brukare”, de är de verkliga missbrukarna. Åtminstone vad gäller ordvalet.
Troligen finns det ingen i den kommunala verksamheten som vill kallas brukare trots att samtliga brukar (och dessutom förbrukar) våra skattepengar. I stället föredrar man betydligt mer fantasifulla och ibland rent löjeväckande titlar. Benämningen ”brukare” är kort och gott ovärdig och borde definitivt inte tillåtas. Mer värdigt vore att bli kallad för exempelvis ”boende i omsorgen”, eller varför inte kort och gott ”de boende”. Dels har de under en lång tid bidragit till kommunens utveckling och har dessutom fått förmånen att bli gamla. Därför borde vi, eller rättare sagt kommunen, behandla dessa människor med respekt. Brukare eller missbrukare, det är frågan och vem är vem?
Nu är det dags att tänka om. För att citera Albert Einstein: ”Det krävs ett helt nytt sätt tänka för att lösa de problem vi skapat med det gamla sättet att tänka”.