När jag hade gått ut lärarutbildningen och sökte jobb i Kiruna var det ingen självklarhet att jag skulle få jobb, det fanns inte så många vakanta platser. Jag fick en egen klass och jag blev kvar som lärare i Kiruna kommun i 15 år. Jag trivdes bra de första 13-14 men sen orkade jag inte mer. Lärarens uppgifter förändrades och skolans resurser krympte.
När jag började fanns det rektorer och studierektorer som var närvarande i verksamheten, stöttade och syntes på skolorna. Det fanns tillsynslärare som hade hand om lokala administrativa sysslor, på många skolor fanns det skolvärdinnor eller fritidsledare som såg barnen, fanns tillhands för dem när de behövde stöd och som tillsammans med lärarna hade koll på vad som hände både ute och inne. Före och efter skolan fanns fritidspedagoger och en bra fritidsverksamhet.
De sista åren av min lärarkarriär var jag själv administratör, skolkurator, skolpsykolog, polis, diplomat och kanske lite, lite pedagog. Och pengar till studiebesök, teatrar och andra kulturaktiviteter fanns inte, vi fick till och med diskutera vilken slags förbrukningsmaterial vi skulle kunna klara oss utan när pengarna inte räckte till.
Jag bytte karriär även om jag faktiskt fick lägre lön och 25 semesterdagar. Men jag fick själsfrid och uppskattning på jobbet, kontinuerlig fortbildning och personalvårdande aktiviteter.
Kiruna har absolut inte brist på lärare, det finns många som, liksom jag, har lärarlegitimation. Men många av oss lärare har valt att lämna skolan för att arbetsmiljön inte är människovärdig.
Satsa på skolan, det kommer att kosta pengar, men det kostar mer att få generationer av barn som mår dåligt i skolan, går ut med ofullständiga kunskaper och , värst av allt, tappat respekten för skolan och vuxenvärlden.
Jag bor fortfarande kvar i Kiruna, men efter att jag sagt upp mig har jag inte en enda gång blivit kontaktad eller tillfrågad om jag skulle vilja komma tillbaka.