Människor alltså, varelser av kött och blod, som vi alltså. Homosapiens. Fast med oturen att födas i länder och gränsområden där krig, förföljelse, terror, ja där det överhuvudtaget är ett helvete att försöka leva. Anno 2020. UNCR-siffror talar om dryga 70 miljoner i världen. Siffran tål att läsas flera gånger.
I svensk nutida debatt kallas de facto för "volymmål". Att det i grunden rasistiska Sverigedemokraterna tvår sin händer, förstår jag, de har ju fått debatten dit de alltid velat. Men att Sveriges största parti, Socialdemokraterna, benämner flyktingar som volymmål, det är illa, mycket illa.
Sverige kan ju inte ta emot alla, har det hetat till och från i debatter genom åren. Som om det någonsin varit aktuellt. Och är det inte nu heller. Men att sätta upp ett så kallat volymmål för hur många som vi, Sverige, kan hjälpa av världens flyktingar, är ju att titta bort från världen och dess kris och krigshärdar, där också människor tvingas lämna sin hem genom ett klimat omöjligt att leva i. Och det är inte sen – utan nu.
Vi ska hjälpa i närområdet, är ett gammalt SD-argument som nu så smått omfamnas även av Sveriges största parti. Det är att blanda bort korten när det människor behöver är asyl, eller i fall alla rätten att söka detsamma. Bästa hjälpen Sverige gör i krisers närområde, är att sluta sälja vapen.
Volymmål är ett ord vars innebörd hör hemma i – papperskorgen.