Insändare: Barmark i december hör inte hemma i ett arktiskt klimat

I årets julkalender får vi följa den sydsamiska familjen Gaavmoe, som driver en skidort i kommunen Lill-Uman. Men familjens försörjning hotas av både övernaturliga och naturliga krafter. Snön har nämligen ännu inte lagt sig på Gavmofjäll, trots att det är december. Gästerna bokar av, och familjen tvingas överväga att sälja anläggningen. 

Lägligt nog är det i skrivande stund plusgrader i Norrbotten, och här i Luleå har snön nästan helt smält bort. Barmark i mitten av december – det hör inte hemma i ett arktiskt klimat. Ändå finns det dem som envist åberopar svunna minnen i ett försök att bevisa att ingen förändring har skett: “den 13 november 1987 var det minsann också varmt!.” Men anekdotisk bevisföring är sällan pålitlig. 

Även om enskilda toppar och dalar delvis kan förklaras av väderfenomen som Föhneffekten så är utvecklingen tydlig: världen blir allt varmare. 2024 var enligt EU:s satellittjänst Copernicus det varmaste året som hittills uppmätts. Det näst varmaste var 2023. 

Vi människor är vanedjur. Vi vill gärna tro på kontinuitet. Och när något bryter mot våra förväntningar, så försöker vi införliva det med vår förförståelse. Men denna preferens är bedräglig. Jag ser framför mig hur framtidens föräldrar förklarar för sina barn: “På min tid, ska du veta, hade vi skogsbränder i december. Inte en gran fanns kvar till julafton”. 

Den gradvisa tillvänjningen, där uppfattningen av vad som är ett “normalt” klimat förskjuts, är som grodan i kitteln. “Åh, vad skönt med Jacuzzi!” tänker grodan, och slappnar av medan temperaturen stiger. Men innan han hinner inse att vattnet kokar har han blivit grodsoppa. 

Jag för min del skulle föredra att inte bli människosoppa.