Historielösheten fördummar politiken. Nya generationer växer upp, nya politiker – i huvudsak män - kommer och går, men det grabbiga tonläget består.
Sakta men säkert raderar beslutsfattare – män och kvinnor - ut Kirunas kvinnohistoria ur människor medvetande, med slagdängor som "utan gruva ingen stad", "vi måste prioritera kostnaderna för mjölk till skolbarnen", eller "vi tycker inte om beslutet men vi måste leva med det". Precis som man alltid har gjort. Man satsar på gruvor och på männen men ställer inte frågan till sig själv, varför vill kvinnor inte bo i Kiruna eller flytta tillbaka?
Uppenbarligen känner makthavarna inte till vår 124-åriga gruvhistoria. Att det sedan 1900-talet har bott kvinnor i gruvsamhället, som födde barn som blev arbetskraft inom LKAB.
Inte heller att kvinnornas gratisarbete för männen och familjerna har varit helt avgörande för gruvindustrins framgångar och välfärdsutvecklingen i Kiruna. Som kom att bli motorn i svensk i välfärdspolitik, 1930–1960, som förbättrade livet för många människor liv i Sverige.
Rivningen av vårt enda kvinnohistoriska kulturarv sker dessutom, underligt nog, samtidigt som kvinnohistorisk forskning pågår på bred front med en elit av kvalificerade kvinnoforskare i spetsen i Luleå och Umeå.
Det tragiska är att kommunen fick pengar av LKAB mot löftet att flytta sjukstugan till Tusen Toner, men man struntade i löftet, både till kvinnorna och kulturen. Alla vet att det handlar om ett badhus till den vansinniga kostnaden av en miljard, där gubbarna kan simma och snacka bastun.
Nu kräver Socialdemokraterna i Kiruna att Regionen ska rädda två gamla fallfärdiga gruvtorn där sjukhuset ska byggas. Då handlar det inte om att skattepengarna behövs till sjukvården i Norrbotten.
Nån måtta får det vara. Gör om gör rätt!