Vi vill bara att staten LKAB ska behandla våra avlidnas vilorum och oss anhöriga med integritet och värdighet, enligt 2022 års gravfridslag.
Men nu har man börjat kommuniceras gravflytten i jippobetonade artiklar via media. Det är osmakligt och jag känner sorg över hur vi behandlas. I stället för att vara den granskande makten, har media blivit språkrör för LKAB:s intressen. Var tog yrkesetiken vägen?
Jag är av den uppfattningen att gravflytten är av riksintresse. Man kan koppla den till den alltmer uppmärksammade frågan om stöld av kvarlevor från kyrkogårdar i Lappland och Finland under 1800-talet. Då ville man ha bevis för rasbiologin. Nu vill man åt de enorma naturresurserna järnmalmen under våra anhörigas gravar. Men resultatet är ju ungefär detsamma. Gravfridens störs.
Det finns flera sätt för an anhöriga att agera på för att få LKAB att börja lyssna på oss. Ett sätt är att få saken prövad i domstol. Har LKAB brutit mot gravfriden enligt 2022 års lag? Ett annat sätt, som jag än så länge föredrar, är att ta kontakt med ärkebiskopen och be om hjälp. Man kan också lära av historien.
1947 flyttades Grängesbergs kyrkogård som låg nära gruvan. Även där lutade malmfyndigheten in mot centrala samhället och marken kalvade allt eftersom brytningen pågick. Grängesbergsbolaget planerade tidigt för att klara av de juridiska rättigheterna. De fick inte heller flytta gravar på grund av gravfriden. Frågan godkändes till sist av regeringen. Då det var en känslig sak som berörde många anhöriga ordnades så att de kunde få samtal med prästen. Man kunde också få vara med när den aktuella graven skulle tas upp. Allt skulle skötas värdigt. Totalt fanns 1 365 stoft på den gamla kyrkogården. Av dessa fick cirka 1 000 stoft sina gravplatser på nya kyrkogården, som blev kulturarvsskyddad.
Källa: Örjan Hamrin, När Grängesbergs kyrkogård flyttades, Stiftshistoriska sällskapet.
Svar direkt Peter Lindvall, ansvarig utgivare:
Insändarskribenten Helen Doktare påstår två saker i den här texten där jag som nyhetsredaktör och ansvarig utgivare måste bemöta.
1) Att kalla NSD fyra artiklar för ”jippobetonade” är förstås inget annat än trams. Våra publiceringar var mycket väl genomarbetade och belyste från en mängd perspektiv det unika som händer i Kiruna i och med den kommande gravflytten. Helt enkelt mycket bra journalistiskt arbete av NSD:s reporter Maria Dahlgren.
2) Helen Doktare fortsätter svinga vilt och menar att NSD tappat sin yrkesetik och ”blivit språkrör för LKAB:s intressen.” Så är det förstås inte. De publiceringar vi gör är givetvis helt självständiga.