"Modernisera arbetsrätten". Visst låter det fräscht och 2000-tal? I själva verket innebär det underlag som nu ligger som förslag på förändring av arbetsrätten på svensk arbetsmarknad en rörelseriktning långt bakåt i tiden. Det hamnar till och med långt före det 1970-tal då flera reformer antogs som ligger till grund för den arbetsrätt vi känner till, exempelvis LAS, lagen om anställningskydd.
Den så kallade modernisering av arbetsrätten som det skrivs om i Januariavtalet mellan regeringen och delar av oppositionen är i historisk backspegel av det dammiga slaget. Det vill säga, den backar oss till tiden då arbetsgivare kunde säga upp eller avskeda arbetare lite utifrån eget tycke och smak. Med redan nämnda reformer av arbetsrätten på 1970-talet och efter det, har det krävts motivering och samtal med en facklig part för att säga upp eller friställa människor.
Den reella moderniseringen av arbetsrätten har alltid setts snett på av högern och vissa andra borgliga partier i Sverige. I dag går Centern och dess Thatcher-beundrande del i bräschen för attackerna på arbetsrätten.
Om Socialdemokraterna, politisk arkitekt till moderniseringen av Sverige(däribland arbetsrätten), går med på Januariavtalets så kallade modernisering av arbetsrätten, är det en händelse av historiskt slag. Och en återgång till en tid på arbetsmarknaden som är allt annat än modern.
Än är inte sista ordet sagt. Fackförbund av olika slag är av naturliga skäl emot, medan arbetsgivarnas uppbackare får något drömmande i blicken.
Arbetsrättens framtid borde dock kunna lösas av parterna på arbetsmarknaden, enligt traditionell svensk modell. En modell som emanerar från 1930-talet, men som ändå är bra mycket modernare än den så kallade moderniseringen av arbetsrätten Januariavtalet öppnar upp för.