Grön, förnyelsebar och miljövänlig el. De vackra omskrivningarna är många om den el som vattenkraften producerar i Luleälven. Men hur är verkligheten i den älv som staten äger från källflödena i Jokkmokks fjäll ned till havet och som i 100 års tid har exploaterats fullständigt hämningslöst av statligt ägda Vattenfall? Verkligheten är inte de vackra ordens verklighet. Älven är död. Exploaterad utan tillstymmelse av hänsyn till miljön. Miltals av torrlagda forsar där den levande älven förvandlats till veritabla stenöknar. Ekosystem som är fullständigt förödda och utslagna.Öringsbestånd som är utrotade.
Den storvuxna Luleälvs-laxen som lekte i hundratusental i älven, produceras nu i Vattenfalls fiskodling och kan inte längre gå upp och leka i den döda älven. Luleälven är kanske den största miljökatastrofen som människan skapat i vårt land. Och det hyllas som producent av miljövänlig el. Men är då Luleälven bortom all räddning? Just nu förbereds en lagstiftning bl.a. kopplad till Vattendirektivet från EU. Myndigheterna HAV och Energimyndigheten har även skrivit en ”Nationell Strategi” för vattenkraften. Myndigheternas skrivning uppfyller alla de krav som statliga Vattenfall har i sin strategi för att möta och mota vattendirektivets miljökrav.Jokkmokks kommuns och lokalbefolkningens synpunkter för att förbättra miljön i den nu totalskadade älven har dock fullständigt negligerats av riksdag, regering, ministrar, myndigheter och Vattenfall. En ohelig allians där Vattenfall och den storskaliga vattenkraftens åsikter hela tiden har företräde och Jokkmokk får inte vara med i den kamratklubben. Men vi får hantera miljökatastrofen.
Så vad kommer vi att få lämna över till våra barn och barnbarn? En för all framtid död och förödd Luleälv. Eller vågar vår riksdag och regering ha en annan åsikt än statliga Vattenfall och de av den storskaliga vattenkraften styrda myndigheterna? Till hösten vill vi ha lagstiftarens besked att Luleälven ska inlemmas i svensk och europeisk miljölagstiftning.