Insändare: "Är det detta som är den gröna frälsningen?"

Min farmor kom från Karelen i södra Finland. När jag var liten berättade hon ofta om när hon själv var barn och under somrarna lade nät i en liten sjö som var belägen just bredvid deras hus. Det var en idyll i inre Finland. Sedan togs allt i ryskt ägo och de var tvungna att flytta. 

Jag förstod aldrig då att något liknande kunde hända även mej. Även om det nu är i en annan anda. Den gröna omställningens anda. Varje gång jag besöker mitt föräldrahem i Boden som nu är beläget just vid den nya gröna industrikorridoren drabbas jag av stress och hemsk ångest.

Varje gång är platsen mer och mer förändrad till det mest oigenkännliga industrilandskap.
Borta är det lugna elljusspåret där den mjuka marken fylld med barr bar mej under mina löpturer. 
Borta är de orörda ängsmarkerna där storspovarna drillade som guld i maj.
Borta är tystnaden och ljudet av skog är ersatt av en industriell ljudbild. 

Jag läser att ett torn högre än Turning torso ska byggas i anslutning till stålverket. 
Ett Babels torn i ena änden av stan. Jag tittar på flygbilder över bygget och det vrider sig i magen av att se den tömda skogsytan. Läser vidare om stadens gröna projekt och ser att en ny deponi ska byggas. 
Den största i nordliga Europa. På en mark som redan har saneringsbehov ska nu utökas med gifter. 
Ett heligt berg av avfall i andra änden av stan. Är det detta som är den gröna frälsningen i staden med det gröna hjärtat? Där skogar omvandlats till industriområden likt en kyrkogård över en natur som en gång stod där. Platserna är stulna och offrade, inte till en fiende men till det gröna hjärtat i norr.