12 timmars väntan på akuten – utan att få träffa läkare

Det finns tillfällen i livet då vi plötsligt känner oss utlämnade, då vi snabbt behöver hjälp. Detta drabbade mig, en vanlig dag drabbade sjukdomen mig plötsligt jag blev helt beroende av mina närmaste, kunde inte gå själv blev rullstolsburen kunde inte ens ta mig till rullstolen utan hjälp, skriver signaturen Hopplöst fall i en insändare.

Insändarskribenten fick vänta i 12 timmar på akuten.

Insändarskribenten fick vänta i 12 timmar på akuten.

Foto: Lars-Göran Norlin

Insändare2025-02-25 00:01
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

I ilfart till Sunderbyns akutmottagning anlände jag strax före klockan 14.00. Checkade in och tog plats. Det var inte många patienter där, ingen överbeläggning. Men timmarna gick och väntetiden blev allt längre. Inget märkligt med det, de kan ju komma in akutpatienter med större behov som går före.

Efter några timmar fick jag träffa en läkare som snabb besiktade mig. Läkaren sände mig tillbaka till väntrummet och efter några timmar till tog en sköterska en rad blodprov samt skickade mig till väntrummet. Efter ytterligare några timmar tog en annan sköterska EKG på mig och returnerade mig åter till väntrummet där skulle jag vänta på läkaren. Det kunde dröja ett tag sa hon de var väldigt upptagna. Nu hade klockan blivit 22.00 och tröttheten började infinna sig.

När klockan passerat midnatt var vi bara tre patienter kvar. Nu börjar oron sprida sig på allvar, har man glömt bort mig? Nej inte alls min granne blir kallad till röntgen klockan 02.00, alltså fanns det hopp även för mig. 

Detta grusades snabbt när en annan sköterska kom in och vänligt påtalade ”tyvärr har vi ingen läkare för dig”. Detta uttalades klockan 02.20, jag hade alltså väntat i 12 timmar och 20 minuter på en läkare som inte fanns. Jag tvingades nöta dessa metallstolar med plastsitsar i över 12 timmar till ingen som helst nytta.

Varför in hela världen kunde vi inte fått den informationen tidigare? Det måste ju ha varit välkänt bland personalen. Naturligtvis chokades jag av detta men ställde automatiskt frågan, ska vi vänta eller åka hem? Svaret blev ”det får ni bestämma själva". Jag valde naturligtvis det enda alternativet, fick åter hjälp att äntra rullstolen och påbörjade resan hem. 

Jag är inte arg på sjukhuspersonalen det fyller ingen funktion. De är för få sägs det. Jag är inte förbannad på våra politiker, det fyller inte heller någon funktion. De sistnämnda skymmer bara över det faktum att de misslyckas med sjukvårdspolitiken så maskerats detta genom ständiga omorganiseringar. Men en sak vet jag, nästa transport till akuten sker med ambulans, då är jag åtminstone garanterad sängplats, tror jag, väntetiden har då mindre betydelse med eller utan läkare.