Det är tidig morgon och solen är redan högt uppe och snart så ska solen lysa dygnet runt över Kiruna. Under solen och den blå himlen står en grävskopa som nyligen rivit en av alla de SJ-kåkar som stått i vägen för gruvbrytningen. Det rivna huset är ett av de sista husen som varit en del ett helt bostadsområde.
Det är svårt att ta till sig det nya tomma landskap som växer fram då minnena i samma ögonblick som grävskopan gjort sitt,- påminner om ett fint bostadsområde men kanske ännu mer om det folkliv och om dom människor som blev "järnvagarna". En egen kultur i gruvsamhället. En del tjänstgjorde i fina blå kostymer med guldknappar och stora skärmmössor. Andra arbetade på bangården i sina delade overaller och bar på sina unikaboxar till någon av alla de de små rastkurar som fanns på KMB / Kiruna MalmBangård.
Det hus där jag står och blickar ut över järnvägsområdet och den nya malmbangården är nu inne i livets slutskede. Till huset flyttade unga barnfamiljer 1960. Bara i den ingång där vi bodde fanns 15 barn. Här fanns tvättstuga. Kyl och frys. Centralvärme. Här såg vi det första TV-programmet. Det var så modernt att det behövdes utbildning i tvättstugan hur maskinerna fungerade. För de som bara haft kallt vatten och kokat sin tvätt var den nya tvättstugan en lyx av sällan skådat slag.
Det här hände sig på den tiden när det fanns en närhet till varandra. Den tid när det kunde ringa på dörrklockan och någon ville låna en kopp socker till kakan. På den tiden kom grannfrun med en påse kläder som sonen vuxit ur som blev en bra hjälp till hushållskassan. På den tid när vi ungar satt vi ofta på trappan till den konsumbutik som fanns i husets bottenplan. På trappen delade kompisar på glasspaket som kostade en krona under den sol som alltid sken. Som den alltid gör i minnenas kammare.
Det är inte långt mellan grävskopan och den balkong där jag står och minns och jag inser att de som bor här, kanske snart får brevet som säger att det är dags. 57:an som huset kallades kommer att röna samma öde som 34:an som revs och for in i himlen i Per Myrbergs schlager och som var en protest mot rivningshysterin i vårt land under 60-70 talen.
Vi är en bit på väg in i den gröna omställningen. Nya gruvor behöver öppnas. Kärnkraft och uranbrytning är åter på agendan. Nya stålverk ska byggas. En konstgödselfabrik ska byggas ute vid Hertsön. Jag minns de åren då ropen skallade "arbete åt alla" och "vi flytt int" svetsade samman opinionen här i norr. Det är tankar som följer mig ner till det stora matvaruhuset där jag ska handla pålägg åt mor.
Det är onsdag och klockan är kvart över tre. Jag drar min kölapp fast jag inte ser några andra kunder. Flickan i charkdisken säger att det är stängt. Vi har ingen personal. Utanför är parkeringen full av industribilar och kvinnor och män i sina gulsvarta varselkläder. Dom har valt bättre betalda jobb än som butiksbiträde, vårdanställd och skolpersonal. Även apoteket har ibland fått ha stängt då de inte har personal.
Jag går ner till kyrkogården för att se hur det är med pappas grav. Strax utanför kyrkogårdsmuren borras det. Sannolikt för att se om det finns nåt brytvärt. Nedanför kyrkogården byggs den nya staden. Det behövs många som flyttar in och bemannar de lediga jobben. Befolkningsstatistiken som nyligen presenterades för Norrbotten ställer åtminstone två frågor:
Varifrån ska alla komma? Varför ska dom komma hit när alla kommuner ropar efter utbildad arbetskraft och kompetens? Kanske är inte den gröna omställningen så lockande som arbetsgivare och politiker som många vill tro.
Är det så att mantrat om att det inte finns några alternativ till att riva Kirunas stadskärna och öppnandet av nya gruvor, kärnkraft och uranbrytning blir något som leder oss bort från omställning och vi blir kvar i ett tillväxtssamhälle med en nymålad fasad. Jag vet inte. Vet du? Men det som är alldeles säkert är att insatsen är mycket hög och sällan har ovissheten varit större om vad som finns där framme bakom grävskopor och ödsliga ruiner.