Ronja Viksten är glad över den kommande omställningen men berättar att hon möter en hel del oro från anställda vars jobb kommer att försvinna och ersättas med nya i och med omställningen.
Det får sammanfatta stämningen hos några av stålverksarbetarna i Luleå på tisdagen.
Mitt under brinnande påsklov kom så beskedet från SSAB: 52 miljarder kronor ska investeras i Luleå och ett nytt stålverk ska vara på plats och igång under slutet av 2028.
IF Metalls klubbordförande på SSAB i Luleå Tomas Karlsson sitter tillsammans med fyra stålverksarbetare på fackets kontor på Svartön. Tårtan sparar de tills fler anställda återvänt från påskledighet, men det är positiva tongångar i fikarummet.
För SSAB:s anställda i Luleå väntar nu fyra och ett halvt år av omställning från masugn till ljusbågsugn.
Från kol till vätgas. Ut med det gamla och in med det nya.
Fast Masugn Tre kanske blir kvar trots allt, men vi ska återkomma till det.
Ronja Viksten är mekaniker på koksverket och hon ser fram emot att kolhögarna hon passerar dagligen ska minska.
– Där är det väldigt uppenbart att det kommer bli en bra förbättring, säger hon.
Hon ser fram emot förändringen och tänker att mekaniker kommer alltid behövas.
– Vi mekaniker är lugna, för det kommer alltid att gå sönder saker och det kommer alltid finnas saker som behöver bytas, även om det inte är i koksverket.
Men som fackligt engagerad möter hon ändå en del oro, framför allt från den äldre delen av de anställda. Och de är en inte oväsentlig del av stålverkets arbetare. Av de 863 kollektivanställda är över 300 personer i åldrarna 55-65 år.
– Det är spridda skurar, operatörerna och batteristerna som driver koksverket idag är oroliga inför omställningen i och med att deras jobb försvinner och de kommer behöva lära sig något nytt, säger Ronja Viksten.
– Framförallt den äldre generationen som kommer att gå in i det nya med bara några kvar till pensionen: Är det då värt att jag lär mig något nytt för att sedan gå hem ganska snart?
De anställda kommer att erbjudas utbildning och enligt information som kommit så ska alla på SSAB i Luleå gå en minimiutbildning på två månader i driften av det nya stålverket.
"Det har inte känts som att det varit på riktigt förrän nu", säger Anna Marcusson, masugnsoperatör på SSAB om tisdagens investeringsbeslut.
Anna Marcusson jobbar som masugnsoperatör, så hon vet med säkerhet att hennes jobb kommer att förändras, men det har inte riktigt sjunkit in ännu.
Är det tudelat att släcka masugnen, finns det en charm i den även om den är smutsig?
– En liten charm finns det väl, men jag vet inte riktigt om jag hunnit tänka så långt. Det har inte känts på riktigt förrän nyligen för mig, säger hon.
Helt säkert är att hon får nya arbetsuppgifter, men exakt vart vet hon inte ännu. Samtidigt säger Anna Marcusson att omställningen bara känns positiv.
Hur känns det att gå från att vara en stor utsläppare av växthusgas till att bli nästan fossilfri?
– Det är väl bara bra, säger Anna Marcusson och fortsätter:
– Man tänker inte på det när man jobbar, men ibland så funderar jag på det speciellt när det dyker upp på nyheterna.
Det är dock inte bara klimatvinster som står för dörren. I och med att stålpendeln till Borlänge försvinner så tjänar stålverket i SSAB en otrolig produktionstid.
– Nu kommer vi att kunna tillverka hela coilen (rullar med färdigvalsat stål) här. Det kommer att korta ner tillverkningsprocessen från fyra dygn till fyra timmar, säger Ronja Viksten.
Vid fikabordet sitter också två herrar, huvudskyddsombudet Erland Engberg och Robert Johansson, projektledare på anläggningsteknik
och ordförande för Akademikerna.
– För mig är det oklart var jag kommer att lägga min tid än, men vi ska dels ställa om dels hålla liv i den befintliga anläggningen för att generera tillräckligt mycket pengar för att finansiera omställningen. Oavsett så ser jag att vi är positiva på min avdelning, säger Robert Johansson.
Robert Johansson, projektledare på SSAB och ordförande för Akademikerna är inte bekymrad över att personal ska sägas upp. Tvärtom menar han att det kommer bli en stor utmaning att fylla jobben.
Erland Engberg, som jobbat på SSAB sedan 1981, sorterar snabbt in honom och Johansson i det äldre gardet. Under byggtiden så ska masugnen hållas i gång fram till den nya mini mill som byggs kan sättas i drift. Denna mini mill, är för övrigt allt annat än mini utan 1,5 kilometer lång och som bredast runt 500 meter
– Jag brukar skoja och säga att det bättre att vi gamlingar får köra den gamla anläggningen så får ni som är yngre sätta igång det nya, säger han och gestikulerar mot Ronja Viksten och Anna Marcusson.
Erland Engberg kommer att ha en hel del att göra de kommande åren.
– Vi kommer att kräva insyn i bygget under byggtiden och de har räknat med 2000-3000 personer som bara är byggjobbare. Sen ska vi köra masugn och ljusbågsugn parallellt under en tid och då räknar de med 300-400 personer i driften.
Robert Johansson flikar in:
– Vi kommer inte att behöva säga upp någon utan kommer ha en betydligt större utmaning att hitta folk.
Trots de i huvudsak glada minerna under vårt besök är det tydligt att en investering på 52 miljarder som ska förverkligas på 4,5 år inte är utan hinder och fartgupp. Målsättningen är som sagt att alla 1100 jobb i Luleå ska finnas kvar 2028, men vilka tjänster som finns och vilka som ska besätta dem återstår att se.
– Akademin (som idag utbildar elektriker, reds. anm.) kommer att bli väldigt viktig för framtiden, säger Erland Engberg.
Då det tidigare talades om kravutbildningar för anställda kommer det i framtiden handla om kvalitet och kompetens.
– En stor risk här är: Vi är inte ensamma som behöver folk. Vi har LKAB i Luleå som är 500 personer, vi har H2 Green Steel i Boden, vi har Talga. Så det är många som behöver folk.
Där måste SSAB sticka ut och vara en attraktiv arbetsgivare, menar de samlade runt bordet.
– Vi pratar lätt om löner, men det handlar mycket om den psykosociala biten, tryggheten och att känna sig intresserad av att vilja jobba, säger Erland Engberg.
Vi kommer inte undan att nämna Stålverk 80 och Tomas Karlsson inflikar att det är drygt 50 år sedan den misslyckade satsningen. Nu låter annat ljud i skällan, även om kritiker gärna drar paralleller mellan historien och nutiden.
Ronja Viksten ser fram emot att få ersätta det gamla med det nya och få vara en del av vad hon kallar en otroligt häftig resa.
Ronja Viksten ser fram emot de kommande åren.
– Det blir en fantastiskt häftig resa att få vara med och starta upp det nya och samtidigt stänga av det gamla som varit i gång så länge, säger hon.
Men den 87 meter höga masugnen som brukar prydas av Sveriges största julstjärna kan bli kvar även efter att den kallnat.
– De pratar faktiskt om att kanske behålla den som ett monument, säger Erland Engberg.