Ulrika Håkansson pekar mot platsen där LKAB planerar att uppföra sin demonstrationsanläggning.
Idag sysselsätter projektet ett 20-tal personer i LKAB, i närtid ska antalet fördubblas. Om projektet går som LKAB vill kan det i ett slag göra gruvjätten till Sveriges största gipsproducent.
Bland annat.
Till det kommer tusentals ton mineralgödsel och potentialen att bli Europas första och hittills enda producent av sällsynta jordartsmetaller. Ni vet, de där mineralerna som är nödvändiga för smarta telefoner, elbilar, batterier och vindkraftverk.
Kina dominerar idag marknaden och lär fortsätta göra det. Men vi ska återvända till den frågan i en annan artikel.
Just nu ska vi åka till Svartön, över Skvampen och upp för en ramp med utsikt över området där en nyckel i LKAB:s framtida gruvbrytning ska placeras. Projektchefen Ulrika Håkansson kör bilen och rampen är denna hala novemberdag nygrusad.
– Där borta, mot Gräsörenbron, ska vi bygga demonstrationsanläggning, säger hon och pekar med hela handen mot ett snårigt buskage.
Som av en händelse går ett malmtåg om dagen tomt på sin väg ner från Malmberget till Luleå. I framtiden kan det vara fullastat med apatit.
På 80-talet försökte LKAB sälja apatiten som en färdig produkt, men det som nu görs tar ett steg till i värdekedjan och det är det som gruvjätten hoppas ska resultera i avkastning.
I samband med delårsrapporten i oktober meddelade LKAB att järnsvampsplanerna i Kiruna, delar i statliga gruvjättens mångmiljardsatsning, skjuts på framtiden. Fokus kom istället att hamna på Reemap som fick, i sammanhanget, blygsamma 790 miljoner kronor för att bygga demoanläggningen på Svartön.
Luleå kommun har nyligen gett klartecken genom detaljplan. Det var inte ett helt enkelt beslut, då frågan om förekomsten av den hotade arten vitryggig hackspett behövde utredas, ansåg Länsstyrelsen. Till sist gick kommunen till beslut, Länsstyrelsen valde att inte överklaga, detaljplanen vann laga kraft och i dagarna presenterade LKAB att Peab fått uppdraget att bygga fabriken. Prislappen: 118 miljoner kronor.
På Svartön ska gruvavfall förädlas till fosfor och sällsynta jordartsmetaller. Som en lycklig slump leder förädlingen till en ny restprodukt – gips i stora mängder.
Men vadå gruvavfall? Ulrika Håkansson förklarar:
– När man gör pellets vill man inte ha fosfor i produkten. Det skadar stålet i ett senare skede. Så vi har alltid varit noga med att ta bort den fosfor som finns och den är lokaliserad till mineralet som kallas apatit.
Aptiten är en del av den mineralsand som blir kvar när LKAB plockat järnet ur malmen. Genom åren har LKAB försökt ta tillvara avfallet, men inte lyckats hitta en affärsmodell. Nu görs ett nytt försök och en nyckel är den ökade efter frågan på sällsynta jordartsmetaller.
Ulrika Håkansson är projektchef för Reemap och har varit med sedan projektet gick från att vara en skiss till att bli en del av LKAB:s framtidsstrategi.
Mycket i det här projektet kan verka som tillfälligheter. Ta till exempel förädlingen av apatiten. För den behövs svavelsyra i stora mängder. I pilotskala är mängderna hanterbara. Nu väntar alltså demoanläggning och ännu större mängder syra, vilket utmanar men ger vissa fördelar.
– Det eleganta med svavelsyra är att den ger en exoterm (avger värme, reds. anm.) reaktion som skapar värme och ånga som vi behöver i vår process.
Värmen räcker mer än väl till LKAB:s egna behov. Skulle den kunna bidra till Luleås fjärrvärmebehov, som ju står inför utmaningar när SSAB fasar ut koksverket? Frågan har inget tydligt svar, men gruvbolaget och Luleå Energi har undertecknat en avsiktsförklaring med syfte att ta reda på om det går.
Ulrika Håkansson är utbildad civilingenjör och har arbetat på LKAB sedan 2018.
Ulrika Håkansson kan inte låta bli att le flera gånger under intervjun. "Nu tar vi något som är oönskat och ger det ett värdet. Det är ju jättehäftigt", säger hon.
Att projektet lyfts fram när LKAB saktar in med järnsvampsplanerna i Kiruna är inte så konstigt, då även Reemap präglas av en idé om klimatnytta.
– Det är ju det som är så vackert i det här, att vi använder material från vår restprodukt som inte har ett värde idag. Fosfor är matförsörjning för Europa där vi idag är beroende av Ryssland och de sällsynta jordartsmetallerna där vi är beroende av Kina.
Men mineralgödsel är väl inte alltid bra för miljön?
– Men om man inte gödslar så halveras jordbruksproduktionen, sen kanske du refererar till appliceringsmetoder och risk för övergödning. Men det är en helt annan fråga.
Det viktiga, menar Ulrika Håkansson, är att deras produkt skulle skapa ett alternativ på den europeiska marknaden. Det gäller även det sällsynta jordartsmetallerna. För trots namnet så är de inte särskilt ovanliga. Men världsmarknaden dominerats sedan länge av Kina som därmed kunnat kontrollera priset.
– Där har vi ju också en fördel med vårt material, då det blir tre produkter och vi inte är beroende av en. Sedan är järnmalmen vår huvudprodukt.
Ett frågetecken är såklart vilka som ska bli slutkund för LKAB:s sällsynta jordartsmetaller.
– Men vi vet att när vi släppte nyheten om Per Geijer så har flera europeiska bilföretag sträckt upp en hand och sagt sig vara intresserade.
Projektet är inte utan utmaningar. LKAB är på väg att ge sig in i den kemitekniska branschen, som skiljer sig väsentligt från traditionell gruvbrytning. Det är ett av skälen till att bolaget inte går direkt till full skala. "Vi vill använda demoanläggningen till forskning och att dra lärdomar av", säger Håkansson.
LKAB har fler planer för sitt område på Svartön, som bland annat innefattar att delar av det som kallas Skvampen fylls upp med massor, som till viss del kommer av muddringen av hamnen.