Ingegerd Lundgren i området där Liikavaara-Frans bostad fanns.
Ingegerd Lundgren pekar på ängen, mellan huset och området där Trafikverket leder om E10:an.
– Där någonstans stod kåken som Liikavaara-Frans bodde i. Men den revs för 30 år sedan. Min mamma träffade honom, men aldrig jag.
"Ända sedan det här började har jag haft ont i bröstet och magen. Jag vet inte hur mycket jag gråtit", säger Ingegerd Lundgren.
Det är i slutet av september. Det dånar och dammar från grävmaskiner, dumprar och en vält. Ingegerd Lundgrens hus står 150 meter från vägbygget.
– Min väg har blivit uppgrävd, så de har gjort en ny. I början av september försvann vägbelysningen.
Hon är en av de sista bybor som blivit kvar i Liikavaara, två mil söder om Gällivare, trots löftet om att alla skulle ha nya boenden innan arbetet inleddes.
– Jag är så arg. Det går inte att leva här. Jag förstår att det är viktigt med gruvor men just nu är alla taggar utåt. Ända sedan det här började har jag haft ont i bröstet och magen.
Förutom hennes och sambon Bjarne Linders hus är två fastigheter till fortfarande är bebodda. I en av dem, deras föräldrahem, bor brodern Ingemar Lundgren och hans sambo.
– Vi är fjärde generationen här.
Trafikverket drar om E10 vid Liikavaara för att ge plats åt Bolidens nya dagbrott.
Ingegerd Lundgren berättar om livet i byn.
– Vi hade ett jättebra socialt nätverk. Majbrasa och utflykter till jaktkojan vid Linaälven. Nu har alla spridits åt olika håll. Några har flyttat till Skåne, några till Luleå och andra till Gällivare.
I fyra generationer har Ingegerd Lundgrens familj bott i Liikavaara. Snart är byn jämnad med marken.
Inne i huset står flyttlådor packade. De har klart med ett ersättningsboende i Gällivare, ett nybyggt lösvirkeshus vid Vassara träsk, men inflyttningen har försenats flera gånger.
– Förhoppningsvis blir flytten i oktober. Området är fantastiskt, med Dundret som panorama. Med tiden kommer vi säkert lära känna nya människor och trivas, säger Ingegerd Lundgren.
Den röda linjen visar hur E10:an dras om vid Liikavaara.
* * *
Redan på 1930-talet prospekterade Boliden området kring Liikavaara. Fyndigheterna av kopparkis fick namnen Liikavaara västra och Liikavaara östra.
1968 började brytningen i Liikavaara västra, numera kallat Aitik. Det är Europas största koppardagbrott, tillika Sveriges största industriområde. Cirka 900 personer jobbar här.
Liikavaara östra har däremot lämnats orört. Men vid ett möte i april 2016 som Boliden höll med byborna kom ett dramatiskt besked.
Liikavaara är en gammal by i Gällivare. Snart är de sista husen borta.
* * *
Katarina Sundelin och Lars-Åke Omma minns mötet mycket väl. Boliden ville starta en ny gruva och samtliga fastighetsägare i Sakajärvi, Liikavaara och Laurajärvi (ett drygt 40-tal) skulle lösas in. Cirka 100 människor berördes, många fast boende.
– Det var hemskt. Man for hem och allt bara snurrade, säger Katarina.
Katarina Sundelin och Lars-Åke Omma anser att Boliden gett dem skambud i ersättning för boendet i Sakajärvi. "De tyckte tydligen att en tomt på cirka 1000 kvadratmeter kunde motsvara 43 hektar? Dessutom låg den där tomten i Gällivare, så det var ju inte likvärdigt med det byaliv vi hade", säger Katarina Sundelin.
Hon hade sin släktgård sedan fem generationer tillbaka i Sakajärvi, samt skogsfastighet. Och i Liikavaara hade Lars-Åke Omma fritidshus.
De följde processen med Bolidens miljötillstånd noga. Åren efter mötet beskriver de som ett mentalt vakuum.
– Kampen för en likvärdig ersättning för boendet har tagit all energi, säger Lars-Åke.
Släktgården i Sakajärvi sedan fem generationer står övergiven. och väntar på rivning.
Paret anser att Boliden gav dem skambud i början.
– Det har varit som ett pokerparti om hela vår framtid. Men vi har synat deras hand, eftersom vi visste att vi hade tiden på vår sida, säger Katarina.
– Och det är inte bara vi som kämpat. Många bybor har varit uthålliga, säger Lars-Åke.
Katarina Sundelin och Lars-Åke Omma vid sitt nya boende i Sammakko. Nytt hus, ny maskinhall och en rad gamla byggnader från deras tidigare fastigheter är samlade. "Nu vill vi titta framåt", säger Katarina Sundelin.
Lösningen kom förra året när Boliden köpte loss en gårdsfastighet i Sammakko, tre mil söder om Liikavaara. Gruvbolaget har gjort markarbeten och förstärkt anslutningsvägen, anlagt ett nytt bostadshus och en stor maskinhall. Vidare har ett antal gamla byggnader flyttats, både från Katarinas hemgård och Lars-Åkes stuga.
I juni flyttade de in.
"Det har varit som ett pokerparti med hela vår framtid i potten", säger Katarina Sundelin.
Sammakko ligger knappt fem mil från Gällivare.
– Materiellt sett har vi fått en statushöjning och vi är nöjda med hur Boliden löste det till sist. Men vi är ändå förlorare. Vi bär på en känsla av att ha blivit tvångsförflyttade, vi har mist vår hemby och tappat våra grannar. Men samhället har bestämt att gruvindustrin är viktigare än att bevara gamla byar. Och det är dubbelt även för oss. Vi använder också metaller. Vi är inte emot gruvbrytning men ersättningen till de som drabbas måste bli bättre, säger Katarina.
De tror att gruvdriften i Liikavaara blir större än vad Boliden beskrivit.
– De har borrat i berget bakom byn under lång tid, säger Lars-Åke.
"Det känns konstigt att inte känna till markerna. I Liikavaara kände man till varenda tuva i skogen", säger Lars-Åke Omma.
* * *
Liikavaaragruvan ska enligt nuvarande plan drivas 2024–2029 och kompensera för den lägre kopparhalt som malmen i Aitik har de närmaste åren. Den kommer också förlänga livslängden på Aitik med 1-2 år.
Det berättar Nils Stenberg, t f områdeschef vid Aitikgruvan.
Byarna Liikavaara och Sakajärvi är belägna 1,7 km från Gällivare. Laurajärvi ligger ett par km söderut. Här ses verksamhetsområdet för den planerade gruvan i Liikavaara.
– Vi räknar med att bryta 7-10 miljoner ton malm per år i Liikavaara. Det blir ett viktigt tillskott. Kopparpriset är högt och koppar är en viktig metall för samhällets omställning. Aitik är också en stor och viktig arbetsplats för Gällivare kommun.
När det gäller en eventuellt utökad gruva i Liikavaara uppger Stenberg att Boliden provborrat i området.
– De närmaste åren kommer vi titta på hur det ser ut och utvärdera.
Emma Rönnblom Pärson och Nils Stenberg ger Bolidens syn på gruvplanerna i Liikavaara.
Att det fortfarande finns kvar boende i Liikavaara är ett misslyckande, tycker han.
– Det är vi inte på något sätt nöjd med. Vi har förståelse för de känslor som finns. Boliden har tagit lärdom av processen och jobbar numera ännu mer förebyggande i liknande projekt.
Bolidens gruva i Aitik är Europas största koppardagbrott.
Men Nils Stenberg anser inte att bolaget kommit med skambud.
– Vår målsättning är alltid att hitta lösningar som är rimliga, inte att komma undan så billigt som möjligt.
Boliden lyfter fram synergieffekter och möjligheter till hållbar brytning i Liikavaara. Vattenhanteringen kan kombineras med Aitik. Likaså gråbergshanteringen. En vision är att utveckla elektrifiering och automation i dagbrottet.
– Bolidens uttalade syfte är att bidra till omställningen. Vi vill producera koppar med så lågt koldioxidavtryck som möjligt och gör allt vi kan för att minimera miljöpåverkan, säger Emma Rönnblom Pärson, underhållschef vid Aitik.
"Vi gör allt vi kan för att minimera miljöpåverkan", säger Emma Rönnblom Pärson.
Hon lyfter fram andra åtgärder som Boliden ska vidta som kompensation.
– Vi stärker naturvärden på andra platser. Exempelvis flytta skyddsvärda växter, förbättra renbetesmarker och jobba med våtmarker. Dialogen med Gällivare skogssameby är viktig och vi kommer göra vad vi kan för att underlätta för dem, säger Emma Rönnblom Pärson.
Ett misslyckande. Det säger Nils Stenberg om det faktum att det fortfarande bor människor i Liikavaara trots att vägarbetet och förberedelser för gruvan inletts.
Klart är att E 10 måste stängas av när det sprängs i Liikavaara.
– Det blir 1-2 salvor i veckan. Vi ska ta fram en rutin för att avbryta om exempelvis en brådskande ambulanstransport ska fram, säger Nils Stenberg.
Livet i byn är skriven av Anna Villfjell (tidigare Olsson), som kommer från Malmberget.
* * *
2019 kom "Livet i byn" ut. Anna Villfjell från Malmberget är författare. Initiativet togs av Boliden.
– Boliden ville att jag skulle skapa boken som ett minnesdokument av byarna. Min utgångspunkt var husen och hur det såg ut, men ganska snart kände jag att jag ville fokusera på människorna och de historier som de bar på. Det var otroligt berörande på många vis, säger hon.
Livet i byn heter boken som dokumenterat Liikavaara, Sakajärvi och Laurijärvi. Ingegerd Lundgren är en av de som medverkar.
I dag bor Anna Villfjell utanför Skellefteå och har släppt en ny bok, "Berget ska fram", som handlar om Malmberget.
– Det är till stor del samma historia fast på en annan plats och med andra människor.
* * *
Naturskyddsföreningen i Norrbotten är kritisk till Liikavaaragruvan. Föreningen överklagade, tillsammans med Gällivare skogssameby, beslutet om miljötillstånd men ärendet togs inte upp av Högsta domstolen.
Maj Aspebo, Naturskyddsföreningen, sågar gruvplanerna.
"11 000 ton ammoniumnitrat uppges behövas för sprängningarna. Dieseldrivna truckar ska transportera malmen till Aitik för anrikningen", uppger föreningen i en skrivelse.
– Vi tycker inte att gruvan är miljömässigt hållbar. Det mest flagranta är att man sopar bort byar med fast boende och tvingar människorna att flytta för mindre än åtta års brytning, säger Maj Aspebo, Gällivarebo och styrelsemedlem i Naturskyddsföreningen.
I Aitiks dagbrott bryter Boliden koppar.
Hon anser att budskapet om gruvornas betydelse för den gröna omställningen klingar falskt.
– Många verkar tro att det är himmelriket men ack vad vi får betala i förstörda marker. Fler gruvor räddar inte klimatet. Vi kan inte bara gräva nya håll i marken och avverka fler skogar, det måste finnas en vilja att hushålla med jordens resurser, säger Maj Aspebo.
* * *
Att betydelsen av nya gruvor är stor för en grönare framtid och att Sverige bör bidra, anser dock Olof Martinsson, lektor i malmgeologi vid Luleå tekniska universitet.
Olof Martinsson, professor i malmgeologi.
– Behovet av metaller är stort i världen. Dels det man kallar kritiska metaller men också koppar, zink och järn. Någonstans måste de här malmerna brytas. Sverige är lyckligt lottat när det gäller förekomster och vi har också en relativt tuff miljölagstiftning. I stället för att metallerna bara ska utvinnas i någon annan del av världen så kan man ur ett allmänmoraliskt perspektiv tycka att Sverige bör ställa upp om vi har lämpliga fyndigheter, säger han.
Aitikgruvans område är Sveriges största industriområde.
Konsekvenserna för Liikavaaragruvan är rimliga, tycker Martinsson.
– Koppar är en metall där behovet inom EU är stort. Man kan givetvis ha synpunkter på att människor tvingas flytta på sig, men det är inget som gäller enbart gruvor. Det kan också hända när det gäller att anlägga nya vägar eller järnvägar.
* * *
Byavägen genom Sakajärvi följer sjöns norra del. På andra sidan tornar Aitikgruvan upp sig.
Övergivna hus väntar på rivning. Sakajärvi har blivit en spökby.
Miljöerna ger en känsla av en spökby. Övergivna bostadshus. Gammal utrustning hänger kvar på uthus. Slitna gärdsgårdar och öppna ytor som växer igen.
– 4-5 dagar efter att vi flyttat till Sammakko åkte jag tillbaka till gården i Sakajärvi. Jag gick där och tårarna rann. Sen var det färdigt på något sätt, säger Katarina Sundelin.
Huset är nybyggt men möbler och inventarier har de fått med sig. Katarina Sundelin och Lars-Åke Omma är nöjda till sist, men åratal av kamp sitter som en tagg i bröstet.
"Maskinhallen är helt fantastisk", säger Lars-Åke Omma.
Vi går ut på gårdsplanen i Sammakko, som består av gamla byggnader från deras tidigare boenden och nybyggda.
– Glädjen av det nya blandas med sorgen för det som var tidigare. De känslorna finns här hela tiden. Men nu vill vi titta framåt, säger Katarina Sundelin.
Blandade känslor för Katarina Sundelin och Lars-Åke Omma.
