Fredagen 4 december 1981 rymde NSD en dramatisk rubrik.
”De norrländska basnäringarna är bara skit”, fastslog den kände ekonomiprofessorn Ingemar Ståhl, en person med ungefär samma renommé som dagens Hybritkritiker Magnus Henrekson.
I bestämda ordalag dömde Ingemar Ståhl ut malmen (”har inget värde”), stålet (”inget att räkna med”) och skogen (”är inget speciellt”).
Ingemar Ståhl var inte ensam om att resonera i dessa banor i början av 1980-talet. Många förståsigpåare beskrev basindustrierna i norr som hopplöst passé – som föråldrade och olönsamma.
Boksluten i gruvbolaget LKAB och stålkoncernen SSAB var inte heller kul att läsa vid den här tiden. Mellan 1974 och 1982 nära nog halverades LKAB:s järnmalmsproduktion, som följd av oljekrisen och nedgången i den internationella ekonomin.
Företaget stod på ruinens brant. Arbetslösheten i norr var skyhög.
Många förutspådde att den enda järnmalmsproduktion som skulle överleva var dagbrotten i Brasilien och Australien som hade lägre kostnader därför att de kunde bryta malm ovan jord.
Det bästa vore att planera för ”utflyttning i ordnade former” från norra Sverige, skrev Dagens Nyheter i en ledare 29 september 1981.
Men basindustrierna tog sig igenom krisen. En aktiv statlig näringspolitik gav bolagen en nystart.
"Basnäringarna ska utvecklas, inte avvecklas", markerade oppositionsledaren Olof Palme (S) i ett valtal i Luleå i september 1982.
Orden omsattes till konkret handling snabbt efter Palmes valseger 1982. Den nya S-regeringen tillsköt miljarder för att rädda och utveckla LKAB, SSAB och det statliga skogsbolaget Assi. Samtidigt gjordes insatser för att bredda och förnya näringslivet i norra Sverige.
Det är pengar som betalats tillbaka till staten många gånger om sedan dess. Gruvor, stålbolag och skogsindustrier i norra Sverige har levererat skatte- och exportinkomster som bidragit till att stärka välfärden i hela landet. Malmvagnar, ståltåg och timmerlass har blivit förskolor och hälsocentraler.
År efter år har enbart LKAB bidragit med miljard efter miljard till ägaren, svenska staten. Vid årets bolagsstämma var utdelningen hisnande 12,3 miljarder kr!
Just nu investerar dessutom industrin i norra Sverige för fulla muggar – och det kommer mera. Det planeras investeringar på hela 1 070 miljarder kronor i norra Sverige de kommande 20 åren.
Vi ser hur gamla företag som LKAB, SSAB och Vattenfall går i spetsen för den nya tekniken, omställningen till hållbarhet och minskade koldioxidutsläpp, samtidigt som det växer fram nya industrier som Northvolt i Skellefteå och H2 Green Steel i Boden.
Nu skriver Dagens Nyheters ledarsida inte längre om att det behövs "en utflyttning i ordnade former" från norra delen av landet. Arbetskraftsbristen – inte arbetslösheten – är numera det största problemet i norra Sverige.
Det är en remarkabel scenförändring jämfört med hur det såg ut i början av 1980-talet när jag var ung och när borgerliga ekonomer förutspådde basindustriernas hädanfärd.
Kort sagt: Ingemar Ståhl fick fel. Jättefel.
Denna nutidshistoria är värd att dra sig till minnes när Magnus Henrekson och vissa opinionsbildare i 08-området nu sluggar hejvilt mot Hybrit och andra industriella framtidsprojekt i norr.
Självsäkra ekonomiprofessorers förutsägelser om framtiden bör alltid tas med en stor nypa salt. I synnerhet i det här fallet.
Företagsledningarna och medarbetarna hos LKAB, SSAB och Vattenfall har nog mer koll än Henrekson & Co på vad som behövs och vilken teknik som är bäst för att utveckla och stärka konkurrenskraften hos industrin i norra Sverige.