Boden Àr den kommun i Norrbotten som ligger bÀst till nÀr det gÀller det lokala företagsklimatet.
MÄnga av kommunerna i VÀsterbotten och Norrbotten har lÀnge plÄgats av styren som i vart fall inte haft en mer vÀn blick Àn nödvÀndigt mot privat företagande. Och det mÀrks, bÄde nÀr man pratar med folk och nÀr man tittar pÄ Svenskt nÀringslivs kommunranking över lokalt företagsklimat.
Norrbotten Ă€r ett evigt sorgebarn. LuleĂ„ som bĂ„de betraktar sig som och har förutsĂ€ttningar för att faktiskt vara regionens nav och motor har gjort sitt bĂ€sta för att hamna sĂ„ lĂ„ngt ned som möjligt i rankingen och klockade i fjol in pĂ„ plats 267 â av 290. Det Ă€r Ă€ndĂ„ imponerande uselt av en kommun med sĂ„ goda naturliga förutsĂ€ttningar. Det Ă€r strikt taget enbart Boden som fyller en med ett pĂ„tagligt mĂ„tt av hopp i Norrbotten, och grunden för det arbetet lades till stor del nĂ€r Boden styrdes av en Moderatledd majoritet under Ă„tta Ă„r nĂ€r seklet var ungt. S i Boden har dock sedan dess visat att man kan vara röd och ha ett gott öga till företagare vilket lĂ€nder det till heder.
VÀsterbotten muntrar knappast upp heller. UmeÄ fÄr nÀrmast betraktas som en framgÄngssaga med sin 144:e plats. Men det blir knappast ballonger, tÄrta och partyhattar för det. SkellefteÄ klarade en 214:e plats vilket möjligtvis kan sÀgas vara bra i jÀmförelse med LuleÄ men det Àr inte sÄ mycket en lÄgt lagd ribba som en nedfilad tröskel.
Det Àr inte svÄrt att fÄ bilden att den entusiasm som kommunerna uppvisar över dessa enorma industrisatsningar av olika slag aldrig gÀller de smÄ eller ens medelstora företagen. NÀr de blir aktuella Àr helt plötsligt ingenting omöjligt. Planer tas fram i rekordfart av politiker som inget hellre vill Àn att garantera en lyckad företagssatsning helt plötsligt. TillstÄnd ordnas snabbt som attans. Och instÀllningen frÄn förvaltningen Àr, tja, instÀllsam. NÄgot som smÄföretagarna oftast bara kan drömma om.
TĂ€nk sĂ„ mycket bĂ€ttre företagsklimatet hĂ€r uppe skulle bli om kommunerna lade ned bara en brĂ„kdel av den energi som har riktats mot de stora nyetableringarna pĂ„ smĂ„företagarna. DĂ„ skulle desperationen vara betydligt mindre eftersom vi redan skulle ha blomstrande nĂ€ringsliv. Attraktiviteten skulle inte behöva konstlas fram i mĂ€rkliga pr-planer utan ha en mer genuin klang som man faktiskt kunde tro pĂ„. För det Ă€r inte industrijĂ€ttarna som gör en stad â det kan bara smĂ„företagarna göra.
Nog pÄverkar de stora industrierna samhÀllena de verkar i. Det Àr bara att titta pÄ LKAB och Kiruna för att slÄ bort eventuella andra tankar. Men det Àr smÄföretagen som tar en samling bostÀder och ingjuter liv och lust i dem och förvandlar alltsammans till ett samhÀlle. Det Àr restaurangerna och krogarna. Blombutiken pÄ hörnet som alltid vet vad som passar. Hobbybutiken som ingen riktigt förstÄr hur den gÄr runt. Kiosken pÄ hörnet och grillen pÄ stan. De skÀnker karaktÀr och personlighet Ät en plats.
Bodens nÀringslivsgala. Alla vinnarna för kvÀllen.
DessvÀrre sÄ tas de nÀstan alltid för givna. Man behöver inte anstrÀnga sig för smÄföretagen. De bara finns dÀr. Och finns inte en sÄ dyker det vÀl upp en annan. Det Àr en mÀrklig och trÄkig instÀllning till en sektor som genererar oerhörda mÀngder skattepengar. Utöver den trivsel de bidrar med.
Men smĂ„företagare Ă€r inga magiska varelser utan mĂ€nniskor av kött och blod som alla andra â möjligen med en nĂ„got högre riskbenĂ€genhet. Men inte hur stor som helst. Och trilskande kommuner som bara gör livet surt för en Ă€r en allvarlig risk. Ingen vill Ă€gna mer tid Ă€n nödvĂ€ndigt Ă„t att brĂ„ka med tjĂ€nstemĂ€n som vĂ€grar lyssna, förstĂ„ eller i mĂ„nga fall sluta betrakta en som en fiende.
Bara att Àndra bemötandet i den offentliga verksamheten skulle innebÀra ett stort lyft för företagsklimatet. Sluta att se företagarna som fiender i ett nollsummespel. Betrakta hellre sÄvÀl företagen som kommunen som aktörer som gemensamt ska försöka fÄ till en sÄ bra lösning som möjligt inom ramarna för lagar och regler.
Det vore en bra början. Och ett möjligt startskott för en företagsrevolution i norr som samspelar med industrisatsningarna och befolkningsökningen. Utrymmet finns och om vi inte tar den hÀr chansen riskerar vi att fÄ stÀder som vÀxer i storlek men inte i innehÄll. Ett slags zombiestÀder. Vem i hela vÀrlden ska vilja flytta upp till det? Och hur mÄnga av dem som ÀndÄ har gjort det kommer att vilja stanna kvar?
Daniel Persson Àr politisk redaktör i Norrbottens-Kuriren.