Häromveckan läste jag ett inlägg på Facebook där en bank lyfte fram en medarbetares expertis och engagemang inom hållbarhetsområdet. Under inlägget fylldes kommentarsfältet av negativa påståenden om vindkraft och skrattemojier. Av nyfikenhet, och för att provocera lite, skrev jag att det var fascinerande att se hur ett inlägg som lyfter fram ett företags hållbarhetsarbete möts av hånskratt och drar till sig vindkraftsmotståndare.
Tycker de inte att det är positivt att företag försöker jobba för en mer hållbar värld?
Det tog förstås fart och jag fick en ny dos av argument mot vindkraft.
Bankens inlägg är långt ifrån unikt. Du som följer energi- eller klimatfrågor på Facebook har säkert förundrats över hur snabbt kommentarsfälten fylls med påståenden som – oavsett om det är relevant eller inte – smutskastar vindkraft, elbilar, batterier, grönt stål eller andra innovationer som centrala för att minska klimatpåverkan. Denna taktik att diskreditera förnybara energikällor har av brittiska forskare pekats ut som en av tre huvudtaktiker som används av personer och organisationer för att fördröja klimatomställningen.
När jag frågade varför de diskrediterade vindkraft, så var deras främsta argument att det inte spelar någon roll vad vi gör så länge inte Kina, Ryssland och Indien är med på omställningen. Argumentet att Sverige inte behöver agera eftersom andra länder har större klimatpåverkan är i linje med den andra taktik som det brittiska forskarteamet identifierat – att förminska utmaningarna genom att peka på att andra har ett större ansvar.
Problemet är att vi inte kommer framåt om ingen börjar.
Faktum är även att de allra flesta länder i världen redan har börjat ställa om. Många av de länder som har ökande utsläpp har det för att deras energianvändning ökar som en effekt av att industrier flyttar dit och/eller att människor får det bättre och då har råd att t.ex. kyla sina bostäder eller att köpa en bil. Ökade utsläpp i dessa länder är förenliga med Parisavtalet där våra globala klimatmål beskrivs. Just på grund av att dessa länder ska kunna ta sig upp från fattigdom så tillåts dessa länder ha sin utsläppstopp senare än länder som Sverige, där ökad välfärd inte längre leder till ökad energianvändning.
Jag gav mig inte, jag ville förstå kopplingen mellan deras vindkraftsmotstånd och bankens inlägg om sin medarbetares expertkompetens inom hållbara investeringar. Att skylla på att inte andra gör något är inte ett reellt motiv för att inte agera. Efter ett tag var det en person som skrev att det fanns en mening (i den långa artikeln) där det stod: ”Om du överväger en ny fond – se till att den har framtidsfokus, att den till exempel investerar i förnybar energi”.
Är det något vi forskare är överens om så är det att förnybar energi är avgörande för en hållbar utveckling. Många studier visar på att minst 80 procent av elbehovet kan täckas av förnybara tekniker som redan i dag börjar bli ekonomiskt konkurrensmässiga (sol, vind, biomassa och befintlig vattenkraft). Hur resten av elbehovet kan täckas beror på vilken teknikutveckling som faller bäst ut och hur vi värderar olika lösningar och risker. Lösningarna kan till exempel bestå av hållbar kärnkraft, vågkraft, geotermisk energi, fusion och teknikutveckling av långtidslagring som möjliggör mer vind- och solenergi.
Vill du veta mer så kan jag rekommendera avsnittet Party Like it’s 2035 i den populärvetenskapliga podden How to save a planet.
Efter någon dag hade flera av de som kommenterade bankens inlägg tagit reda på att jag är forskare med fokus på energi- och klimatomställning. Då började det komma påståenden om att man inte kan lita på sådana som mig, eftersom vi forskare – påstods det – får betalt för att ge en positiv bild av klimatomställningen. Denna strategi – att slå på budbäraren – är den tredje av huvudtaktikerna som används för att fördröja klimatomställningen. Det kan man göra genom att felaktigt hävda att personen har ett dolt egenintresse, som i detta fall, eller genom att peka på dubbelmoralen hos dem som uppmanar till handling och samtidigt gör något som har en stor klimatpåverkan.
Något som också bidrar till de starka känslorna i energidebatten är att de ekonomiska intressena är mycket stora. En del människor och företag kommer att tjäna pengar på klimatomställningen medan andra kommer att förlora. Något som Carla Frisch, klimatpolitisk expert på det amerikanska energidepartementet påpekade i sitt invigningstal på årets International Energy Workshop (en av den viktigaste mötesplatserna där forskare och beslutsfattare delar insikter om modellbaserad analys av energiomställningen). Carla Frisch uppmanade oss forskare att om och om igen berätta om det vi ser i våra scenarioanalyser, även de resultat som vi tycker är självklara.
Så därför gör jag nu just det.
Följande ser jag och mina kollegor runtomkring i världen, inklusive Internationella energiorganet, att alla bör göra redan nu om vi vill nå klimatmålen:
- Accelerera utbyggnaden av vind- och solkraft.
- Identifiera och utveckla flexibilitetslösningar som exempelvis energilagring och smart styrning av energianvändningen.
- Ersätt befintlig bilpark med elbilar.
- Minska energibehovet både genom effektivisering och beteendeförändringar.
- Fortsätt satsa på teknikutveckling.
- Politiskt ledarskap som pekar ut en tydlig, långsiktig riktning för klimatomställningen. Det skulle göra att företag vågar ställa om, även i sektorer där det i dag inte finns givna lösningar eller där det är väldigt kostsamt.
- Beroende på land och studie finns även andra åtgärder.
Är det då ett problem att folk trycker på skrattemojin eller publicerar desinformation? Kan man inte bara låta bli att läsa?
Hånskrattande åt klimatåtgärder riskerar att polarisera debatten och göra att många drar sig för att delta – tvärtemot vad vi behöver. Vind, sol och biomassa är förnybart. Elbilar och fossilfritt stål bidrar till att reducera klimatpåverkan jämfört med dess fossila alternativ. Däremot är inte all placering och produktion av vindkraft och solkraft hållbar, och inte heller all användning av biomassa, elbilar eller fossilfritt stål. Fokus bör vara att diskutera under vilka förutsättningar som dessa är hållbara, och i den diskussionen bör så många som möjligt bjudas in att delta.
Vad vi läser på Facebook präglar bilden av hur vi uppfattar en samhällsfråga. Dessutom kan man fråga sig hur länge företag och organisationer orkar kommunicera kring sitt hållbarhetsarbete om de översköljs av negativa reaktioner. Risken är stor att viktiga röster tystnar, att branscher slutar att inspireras av varandra och att klimatomställningen försenas.
