För några år sedan var kampen hård om hur vi skulle ha det med Vojmån i Vilhelmina kommun, utbyggd eller inte. Vem stod där på barrikaderna om inte fiskbiologen från Frösön. Folkomröstningen gav Vojmån fri fart mot framtiden.
Jag brukar säga att Ingemar Näslund är en fiskbiolog med sällsynt många ord på sitt register. Sålunda har han författat den magiska boken ”Vattenriket i Vålådalen”( Waterlife 2010). Mig veterligt finns ingen som så galant och folkligt kan förklara ekologins trolska fascinationer som Ingemar. Jag minns att jag tänkte att, hade jag jobbat kvar som lärare, skulle alstret vara huvudbok genom mellan- och högstadiet. Mästerfotograf var en annan vildmarksman från Jämtland, Micke Sundberg.
Nu är det tydligen dags igen, med en fiskebok. En fiskbiolog som skriver en bok om flugfiske, kan det bli bättre? Boken heter ”Flugfiskeliv i strömmande vatten”(Waterlife). Fotograf är Lars Häreblad, vilket borgar för bilder i absolut världsklass. Boken kommer ut i november. Nu ska vi stämma av lite i Ingemar Näslunds hemliga rum. Nu kör vi!
Berätta lite om din uppväxt. Hur kom du i kontakt med det rinnande vattnets magi?
– Det började tidigt förstås. Låg på bäckbron vid min morfars gård i Åseletrakten i södra Lappland och stirrade ner i vattnet. Det var en vanlig skogsbäck men nära sjön så abborrarna höll till där. De stod och tog för sig av det som kom drivande och vi metade med mask. Spännande på alla vis, vi låg där i timmar. När jag blivit lite äldre sträcktes turerna ut. Då för tiden var väl inte barnpassningen så intensiv som den är i dag. Vi var några ungar som for hej vilt i båtar och längs åar på egen hand och på ett sätt som väl inte satte säkerheten främst. Flytvästar var visserligen uppfunna, men vi hade inga. Vi överlevde dock och hade många fantastiska äventyr med gäddor, idar och bävrar och så småningom med harrar och öringar i forsarna. Jag minns än mitt första mete efter bäcköring, när det stramade till i linan och upp kom en svart krabat med gul buk och röda prickar. Den var nog inte mer än 14 cm, men nåt av det finaste jag sett. På den vägen är det.
En annan händelse som gjorde starkt intryck var när kraftverken byggdes i den sista delen av Ångermanälven, sträckan mellan Vilhelmina och Åsele. Jag var bara dryga 18 år och uppslukad av strömfisket. Jag hade haft många fina stunder vid de storslagna forsarna som då brusade. Men så byggdes kraftverken och dammarna och de strömmar, sländor och fiskar som jag börjat betrakta som mina, försvann för alltid. Det gjorde ont, väldigt ont och det har inte riktigt gått över…
Jag är född på Frösön och du bor på Frösön, den vackra vikingaön i Storsjön i Jämtland. Du har ditt jobb i Östersund. Jag är absolut avundsjuk. Hur viktig är närmiljön?
– Jo, är man fiskeintresserad så finns det anledning att vara avundsjuk. Närmiljön är hur viktig som helst. Inom en 7-8 mil finns gott om fina strömvatten; Långan, Hårkan, Gimån, Ammerån, Dammån och Indalsälven. Man kan också gå ner till Storsjön och slänga efter harr en stund, det kan vara lyckosamt. Sen är det faktiskt så att man med Östersund som utgångspunkt, över dagen kan ta sig en bra bit in i fjällen, fiska av sig ordentligt och ändå komma hem på kvällskvisten. Det är verkligen en stor tillgång. Allt handlar förstås inte bara om fiske, här finns finfina möjligheter till skidåkning på längden o tvären o en massa annat friluftsliv om man gillar det.
Du är biolog i botten, även om jag ser att du också tituleras miljöövervakare. Vad innebär detta?
– Jo, jag pluggade biologi i Umeå i slutet av det turbulenta 70-talet. En galen och härlig tid. Fick sen möjlighet at genomgå forskarutbildning och klämde till slut fram en doktorsavhandling om röding- och öringvandring i fjällvatten. Sen dess har mycket vatten runnit genom höljorna och jag har jobbat med forskning och utveckling inom fiskbiologi och alla möjliga typer av vattenvård, undervisat och skrivit rapporter. Nu jobbar jag sedan många år på Länsstyrelsen där miljöövervakning är en av mina arbetsuppgifter. Vi försöker så gått det går hålla koll på miljötillståndet, för min del mest i vattnet genom olika typer av provtagning. Sen jobbar jag med en massa andra saker, fiskeförvaltning, EU:s vattendirektiv, domstolsärenden kring vattenkraft och vattenbruk, vattenvårdsprojekt med mera.
Vi har inte så många outbyggda älvar kvar i landet. Vi behöver tydligen allt mer el. Ekvationen tycks omöjlig att lösa. Hur ser framtiden ut?
– En mycket svår fråga. Sett ur vattendragens synvinkel så är det väl ingen överhängande fara för de skyddade älvarna och älvsträckorna. Få törs föreslå utbyggnad i nuläget, även om jag noterade att Vattenfalls nye VD föreslog utbyggnad av nån av nationalälvarna för att kompensera det man förlorar i elproduktion som en följd av miljöåtgärder i redan utbyggda älvar. Ett knepigt resonemang. Annars är det ju så att framväxten av EU:s vattendirektiv har lett till att miljöåtgärder i reglerade vatten nu diskuteras intensivt. Det byggs också en del vandringsvägar och på vissa ställen släpps till och med lite vatten i gamla torrfåror. Även kraftbolagen har i någon omfattning öppnat upp för åtgärder i anslutning till sina anläggningar, en rejäl omsvängning. En stor utredning föreslår att vattenkraften skall nyprövas efter modern lagstiftning. Det händer saker även om man inte ska ha alltför höga förväntningar. Min uppfattning är dock att mycket mer kan göras i de reglerade vattnen. Och det utan att elproduktionen hämmas särskilt mycket. Men vi måste också vara tydliga med att vi behöver släppa lite vatten här och där och bygga många fler fiskvägar och det kostar en och annan kilowattimme.
När det gäller framtida elbehov och produktion är det givetvis svårt att sia. Efterfrågan på el torde öka, och det inte bara här utan överallt, och framförallt om vi skall åka elbil. Å andra sidan finns oerhört mycket att vinna på olika former av energieffektivisering. Elförbrukningen kan minskas om vi installerar modern teknik. Sen går det också att spara el genom att helt enkelt stänga ner onödig förbrukning. Enligt vissa beräkningar kan man minska förbrukningen med 30 %. El är fortfarande billigt och det slösas. Problemet är att det inte är särskilt politiskt gångbart, man blir inte omvald på såna idéer. Det är mycket roligare att bygga nytt, expandera, konsumera, utöka…
Och sen ska ju kärnkraften avvecklas och det behöver på något sätt kompenseras, även om man som alltid överdriver problemen. Vi bygger ju mycket förnyelsebart nu och mer och bättre teknik är på ingång.
Det ordnar sig. Sverige nettoexporterar rejält med el numer och det kommer successivt att öka. Så nån energikris råder inte i vårt land, tvärtom. I Jämtlands län exporterar vi 85 % av den el som genereras. Vi kommer snart vara uppe i 90 % när de stora vindkraftparkerna är byggda. Men sen får vi inte stirra oss blinda på vårt eget land, elmarknaden är ju nordisk och blir säkert mer och mer europeisk vad det lider. Det senare på både gott och ont. Kanske kan vi då inte välja produktionssätt och tidpunkter för produktion som vi vill. Det skulle kunna sätta större press på våra vattendrag och leda till utbyggnad och hårdare reglering på sikt.
Vad hade du för intentioner med praktverket ”Vattenriket i Vålådalen”?
Ja, intentioner och intentioner, jag vet inte det. Jag och Micke Sundberg gjorde en tur längs Vålån, ett av de finaste och mest orörda vattendragen vi har i Jämtland. Vi började prata om att det inte fanns några naturböcker om vatten. Det finns böcker om skogar, ängar, fjäll och jordbrukslandskap och skalbaggar och Gud vet allt, men ingen berättar vattendragens naturhistoria. Sagt och gjort, vi blev inspirerade och bestämde oss för att skriva en bok om Vålåns vattensystem, om fiskarna och bottendjuren, om hur det hänger ihop och om människans inverkan i form av fiske, skogsbruk och vattenkraft. Vi hade förstås ingen aning om hur man gjorde, och inget förlag trodde riktigt på idén. Då startade vi ett eget förlag och gnetade på. Det blev en ganska tjock bok till slut och rätt så trevlig, inte minst beroende på Mickes fina bilder. Boken handlar om Vålåns vatten men är egentligen en tämligen generell beskrivning av vattendragens historia. Den är värd att läsas, det tycker även jag….
Snart kommer din nya bok ut, kallad ”Flugfiskeliv i strömmande vatten”. Vad har du för röd tråd i utgåvan?
Först och främst har den bilder, massor av bra bilder av fiskare, strömmar, fiskar, insekter och allt som har med flugfisket att göra. Lars Häreblad har fotat men även några av mina bilder har slunkit med. Den röda tråden i texterna är en fluglina som löper igenom spöringar av olika slag. Jag skriver om fiskarna och vattnet, om harr och öring i ett populärvetenskapligt perspektiv. Om insekter förstås, och om hur och vad fisken äter och om hur man fiskar (som jag ser det). Sen lite om fiskeetik, hur många fiskar man kan ta upp, om catch and release och allt som hänger ihop med det. Försöker mig också på lite fiskeunderhållning. Vi flugfiskare är ju knäppgökar i stor utsträckning och det behöver synas i sömmarna och berättas om. Till sist handlar det förstås en hel del om miljösammanhangen, om vattnen och naturen, om att vi måste vara rädda om de vatten vi har och vårda de som inte mår bra. Miljöpekpinnar om man så vill, men det skadar aldrig att påtala behoven av miljöinsatser. Jag försöker också få fram att det kanske inte enbart är egenintresset, vårt behov av fiskevatten som ska driva oss för att försöka förbättra miljön i skadade vatten. Vi ska i första hand göra miljöinsatser för vattnens och naturens egen skull. Kan vi sen lägga en fluga där en vacker dag så är det en bonus. På det hela taget en lite okonventionell fiskebok med många ämnen, men där kärleken till vattnen, fisken och fiskandet är genomgående.