Om femtio år
Mellan berg och tallskog går vägen som ett S,
där finns en liten stuga som bär vår postadress.
Landsvägen den är hålig och full av bilars spår.
Jag undrar och funderar: Finns den kvar om femtio år?
Min kära gamla cykel med lädersits och hjul
vars däck är ganska slitna, folk säger den är ful.
Men ännu gör den tjänsten, i skjulet ej den står.
Jag undrar smått och tänker: Finns den kvar om femtio år?
Med tanke på de kjolar som flickorna nu bär,
ett litet dunkelt minne, från urtiden de är.
Men dessa korta kjoltyg som knappt till knäna når,
jag undrar blott och enbart: Finns de kvar om femtio år?
Jag gick mig till frisören som genast klippte till
mitt huvud rätt ordentligt, ja tro det om ni vill.
Nu skådar jag i spegeln mitt piggsvinssnaggade hår,
och full av skräck jag undrar: Finns det kvar om femtio år?
1971 publicerades i NSD samt GT (Göteborgs-Tidningen) denna dikt skriven av vår farfar Georg Ek. Han föddes som yngst av fyra barn i Gunnarsdjupträsk och övertog hemgården Nygårn efter sina föräldrar Oskar och Vilhelmina. Han gifte sig med Edith Engman från Långsel och de fick fem barn varav yngste sonen Kjell vår farbror nu är den ende som är i livet. Han tillsammans med vår pappa Rune övertog hemmanet 1969 då farmor och farfar flyttade till Boden.
Farfar var förutom hemmansägare med allt arbete som dit hör även politiskt engagerad i kommunalnämnden i Råneå som på den tiden hade eget politiskt styre. Han var kunnig och intresserad av frågor som rörde bygden och startade bland annat fiskevårdsföreningen i Gunnarsdjupträsk 1939.
Han var bra på att uttrycka sig i tal och skrift och fick därför vara många behjälplig i kontakt med myndigheter, deklarationer med mera, och dessa intressen är något som gått i arv till både barn och barnbarn.
Kort att nämna om dikten:
Vägen den finns kvar fortfarande krokig och periodvis full av hål.
Cykeln däremot tror vi försvann i den brand som 2016 drabbade Nygårn då flera byggnader totalförstördes.
Flickornas kjolar är numera av mer varierande längd, vissa täcker knappt rumpan medans andra når ända ned till marken.
Farfars hår finns däremot endast att skåda på bild, han dog 1971 efter en tids sjukdom och dikten publicerades efter hans bortgång.