Herrn, som jag kallar för Kurt, tar ofta med sig sin fru Kajsa för att äta de solrosfrön som jag bjuder på, och detta från min hand! De låter höra av sig på långt håll med sitt karaktäristiska läte, en gäll ton, som hörs på långa vägar. Om jag är ute vet jag att de är på gång och är jag inomhus så kommer Kurt och håvrar bakom köksfönstret för att visa att de kommit. De kommer och landar på min hand, äter och flyger iväg samtidigt då de ätit färdigt.
De visar absolut ingen rädsla för mig och vill verkligen visa upp sig från sin bästa sida då filmkameran och kameran är framme. Känslan för mig är att det är helt overkligt det som händer.
Kurt visade upp sina två underbara ungar då han matade dem, bara alldeles bakom huset på en sten, efter att han hade suttit och ätit på min hand. De satt och väntade på honom och hoppade ner på stenen för att bli matade, vilket resulterade i att jag kunde få fina bilder av ögonblicket.
Sammanfattningsvis vill jag bara säga tre ord: Naturen är fantastisk! Och jag känner mig verkligen förunnad att få ta del av den.