Krutgumman Elsa, 90, har fullt upp hela dagarna
I hela sitt liv har Ebba Larsson levt i Västra Lillselet, en mil söder om Jockfall. Nu fyller hon 90 år - och några planer på att flytta in till centralorten har hon fortfarande inte.
Foto:
Bomull för själen
Att hälsa på hos Ebba Larsson är som bomull för själen. Fråga bara nästan 30 år yngre vännen Gurli Brännvall som har lärt känna Ebba i sitt jobb som brevbärare och tycker att hon är väl värd att uppmärksammas.
På en av köksväggarna tickar en klocka taktfast. I en termos på bänken har Ebba gjort i ordning kaffe. Utanför fönstren uppenbarar sig en syn som kan få vilken fiskare som helst att gå i spinn: Kalixälvens forsande och undersköna fiskevatten.
- Nog brukar jag se laxarna hoppa, intygar Ebba som dragit upp en och annan storharr under åren, men numera lagt fiskespöet på hyllan.
I stället har hon fullt upp med att hålla hemmet i ordning, lyssna på radio - eller sy sina egna, högst moderna kläder. Så sent som för tio år sedan, när hon var 80 år, deltog hon också i en reklamfilm där hon åkte motorcykel på bönpallen.
Frisk som en nötkärna
- Sedan brukar jag muntra upp mig genom att sjunga, och spela på gitarren eller cittran, säger Ebba hurtigt.
Åldern till trots är hon pigg och frisk som en nötkärna, och har ännu inte behövt en enda timmes hjälp av hemtjänsten. Hon ser inte heller ut att vara en dag över 70, även om det vankas 90-årskalas den 30:e oktober.
- Det beror nog på att jag levt sunt och på mitt glada humör, tror Ebba Larsson själv.
Ändå har livet inte alltid varit enkelt. Av tre barn har hon förlorat två i tidig ålder. Den först födda flickan Marianne i en lunginflammation när hon bara var åtta månader. Och dottern Anita i 30-årsåldern, i sviterna av en bilolycka.
- Hon lämnade efter sig två små pojkar. De blev jag lite som en extramamma för, berättar Ebba Larsson, som i många år också tog hand om sin ms-sjuke make Elfrid.
Han härstammade från grannbyn Vinnäset, men är borta sedan länge.
- Han insjuknade fem år efter att vi gift oss, och satt i rullstol i 19 år. Innan dess drog jag honom på mattan när jag skulle hjälpa honom till toaletten, minns Ebba Larsson.
Tack och lov har hon minst lika många ljusa som mörka minnen. Från när hon och Elfrid skötte gården och korna tillsammans. Och då hon stickade, vävde och sydde för att få in lite extraslantar. Bland annat blev det lampskärmar till en affär i Luleå, och ett ylleset till journalisten och diplomaten Arne Thorén som var skollärare i Storbäcken.
- Jag är självlärd. Skolan gick jag tvärs över älven i Nils Erik Nilssons hus. Som mest fanns det 70 personer bara på västra sidan av byn. Nu är vi fyra, säger Ebba Larsson som tar de nya tiderna med ro, och rent av tycker att det mesta blivit bättre.
Efter att ha slitit hårt har hon dock sin egen teori om varför dagens "utbrändhet" verkar öka:
- I dag har man tid att tänka och känna efter. Det hade inte vi!
Inte körkort
Det enda Ebba Larsson egentligen ångrar är att hon inte tog körkort. Nu får hon nöja sig med att ta "shoppingbussen" in till Bränna en gång i veckan. Men ensam känner hon sig ändå inte, trots avståndet till dottern Agneta i Luleå och barnbarnen. Släkt och vänner håller hon kontakt med via telefonen. På ängarna nedanför huset finns dessutom ett rikt djurliv.
- Där brukar vara rävar, rådjur, harar och ripor. I somras var här också dagligen en älgko med två kalvar. Och i våras, när jag gick och hämtade posten, såg jag en björn. Kan det bli bättre än så, säger Ebba Larsson, snart 90 år, och skiner som en sol.
Så jobbar vi med nyheter