Fanny Backgård
Amalia och Emil Välitalo fick henne annandag jul 1930 och hon blev deras femte barn. Amalia födde tolv barn, varav åtta förblev en obruten syskonskara i mer än ett halvt århundrade till dess storasyster Göta avled 2005.
Tidigt fick syskonen lära sig arbeta och endast sällan efter den tiden har Fanny setts overksam.
När hon var13 år avslutade hon folkskolan i hembyn Kieksiäisvaara. Tre år senare avlade hon som privatist realexamen med tentamina i Malmö, alldeles säkert med stark hemlängtan och i spänning.
Efter seminariet i Haparanda var hon vid 19 års ålder småskollärare och inledde därmed en lång yrkesbana.
Hon gick i pension 1994 efter att ha arbetat som speciallärare under många år.
Fanny träffade Sune tidigt och paret förlovade sig 1953 vid Kengisforsen. De gifte sig två år senare. Baslägret flyttades i början ofta, men från 1963 arbetade hon i Vännäsby skola till pensionen. De tre sönerna föddes mellan 1957 och 1965. 1966 blev familjen bofast i det hem där Fanny fick vara till sitt hjärtas sista slag. Hemmet som också blev så viktigt för de fem barnbarnen.
Fanny var intresserad av att leva och lära. Hon fascinerades av livets olika delar och skapade meningsfullhet omkring sig och inom. Många, många har fått del av hennes hjälp, inte minst alla elever. Hon läste mycket, både poesi och prosa och mellan trådarna i allt hon vävt finns vackra formuleringar gömda. Hon gick ofta i naturen och fyllde tacksamhetens korg.
Fanny rördes denna sommar över den omsorg hon visades och det liv som förlänats henne. Hon visade sinnesro och vi som hjälpte henne gjorde det för att vi ville. Många känner av att hon inte längre finns bland oss. Sorgen motsvarar all den glädje, trygghet och stöd hon gett. Allt finns kvar om vi bara ser i den riktningen. Fanny har i sitt liv varit så mycket mera än en konkret gestalt och spåren efter henne finns överallt, inom oss och omkring.
Så jobbar vi med nyheter