Jag kan inte sluta att förundras över hur jag får tilliten gång efter gång från både djur och fåglar i vår fantastiska natur. Det känns otroligt roligt och fascinerande att kunna stå med mat i min hand och sedan att dom kommer flygande rakt till mig.
Jag kan inte beskriva den känsla som uppstår. Det bara känns svindlande i mitt naturhjärta!!!
Men det är ju givetvis för att jag bjuder dem på det dom gillar, och det är ju mat. Korv till Lavskrikan och solrosfrö till domherrarna.
Lavskrikorna på fotona är dom som jag tidigare har haft kontakt med under året och de känner igen mig varenda gång vi träffas. Det känns så himla roligt.
Dom är ju mer sociala fåglar och väldigt charmiga att få vara nära.
Dom tjattrar och pratar med en massa ljud och läten och jag älskar att vara nära dom.
Och ibland så var dom tre stycken på min hand...ja, vad säger man !!!
Men att nu i höst få tillit från två domherreungar som kom samtidigt tillsammans med sin mamma (som tillät dom att komma nära mig) det var för mig helt obegripligt....
Hon satt i ett träd strax intill hela tiden och väntade, men hade ändå kommunikation med ungarna medan dom kom fram till min hand och åt.
Domherrar har ett visslande ljud och ungarna svarade henne med samma ljud som hon lät. Så när dom ätit ett tag, lät dom till och hon svarade...då flög dom tillsammans till skogs. Men återkom igen efter ett tag och ville ha mer, tillsammans med sin mamma förstås.
Att få stå med dom och ha mamman som väntade på att dom ätit klart är obeskrivbart, men foton talar om hur det kändes genom att se mitt ansiktsuttryck. Det säger allt!
Och Jag ska erkänna att jag fick en tår i mitt öga...en glädjetår !
Det tror jag att Ni också får då Ni ser och hör min berättelse.