Vi står här bakom gallerstaketet, jag och damen som är ute för att rasta hunden. Framför oss ser vi nåt som liknar ett urtidsdjur på väg att äta upp ett hus. Inte vilket hus som helst. Det är hotell Vinterpalatset som mött sitt sista öde. Den lilla vita dvärgpudeln verkar inte bry sig om hela den dramatik som utspelar sig framför våra ögon. Men matte är desto mera berörd.
Hon berättar att hon jobbade som städerska hos ASAB under 70-talet när kvinnorna revolterade mot dåliga löner och brutala arbetsförhållanden. Hennes man var en, av alla de som strejkade för bättre villkor i gruvan 1969-70. Kiruna var satt på kartan vid den här tiden. Det var här den stora revolutionen för arbetarklassen i Sverige skulle ha sin vagga tänkte en och annan journalist som var uppskickad till gruvstaden från maktens absoluta centrum. Stockholm!
Visst känns det vemodigt att så mycket bara försvinner tycker vi båda som betraktar brädhögen som snabbt växer. Hotellet, som var byggt av trä, blir nog till flis som ska värma upp nåt nybygge i den nya stadsdelen. Vi hinner betrakta en annan byggnad som ligger alldeles intill brädhögen Vinterpalatset. Det är "Idioten" som folkmun döpt huset till. Varför vet jag inte men kanske för att inne i huset hade den prisbelönte arkitekten Ralph Erskine placerat en cirkelformad konstruktion genom huset som gjorde det svårt att möblera och hänga upp tavlor i.
Jag vandrar vidare upp mot stan. Det är lugnt och stilla. Nästan inga människor. En och annan gulgrön varseljacka och några industribilar är det enda som rör sig i det som var centrum av Kiruna bara till för någon vecka sedan. Ralph Erskines klassiska kvarter Ortdrivaren är nära slutet. Är det något som förknippas med Kirunas centrum, så är det Snusdosan, Mullbänken och Spottkoppen. Kvarteret Ortdrivaren med sin mycket speciella karaktär blev riksbekant genom Erskine som också var tongivande i svensk byggnadskonst under 1900-talet. Det är svårt att tänka sig Kiruna utan just dessa hus.
Damen med sin lilla hund sa till mig, att utan malmen skulle staden överges. Kanske är det så, och att det finns inte så mycket plats för värderingar om vad som är rätt och fel. Kalla fakta är att det svarta guldet måste upp ur gruvgångarna.
Men än finns det stunder för att minnas barndomens skolvägar, den första kärleken, raggarsvängarna runt föreningsgatan och alla caféer. Nu är tid för att sörja och sakna. "Men det gäller att härda ut över vintern tills man får dra ut med skotern mot fjällvärlden, i mars när vårvintern befriar oss från mörkret". Det verkar också gälla som en devis för hela stadsomvandlingen. Härda ut tills nåt bättre kommer...
Till slut kommer trots allt den obarmhärtiga tanken. Kanske är inte platsen så viktig som dess råvaror som damen med den lilla hunden så klarsynt konstaterade. Hela området kanske vilar ovan på det svarta guldet och kanske är denna omvandling bara en av många. Jag vandrar vidare ner mot Kirunas nya centrum och drar ner toppluvan över öronen i väntan på den första snön. Just här och nu, i mitten av oktober, känns den där befrielsen från mörkret i mars väldigt långt borta i min barndomsstad. Men ljuvlig är den när den kommer!