En av de märkligaste företeelserna i dagens idrott är Finnkampen i friidrott. Dessa landskamper mellan Finland och Sverige startade år 1925 och har med avbrott 1931-1939 samt under krigsåren fortsatt med årliga möten, vartannat år i Sverige.
2025, i Stockholm, firar man således hundraårsjubileum. Men finnarna är mycket angelägna om att fira 99 år i Helsingfors nästa år och inbjöd hela publiken vid årets tävlingar att komma till Helsingfors Olympiastadion 2024.
Landskamper i friidrott var mycket vanliga och populära i Europa så sent som på 1950- och 1960-talen. På 1970-talet försvann nästan alla landskamper i friidrott och de stora kommersiella idrottsgalorna, numera främst under namn som Diamond League, tog över.
Landskamperna mellan Sverige och Finland är de enda som har överlevt. Länge var dessa kamper riktiga bataljer, där knuffar, slag och fula taktiklöpningar fick känslorna att svalla på läktarna och upphetsningen i media och bland allmänheten var stor.
Efter 1931 års landskamp valde dåvarande ordföranden i Finlands friidrottsförbund, senare presidenten Urho Kekkonen, att avbryta utbytet och det blev ett uppehåll fram till år 1939. När landskamperna blev årliga igen efter kriget hettade det till, särskilt på 1960-talet då finnarna anklagade de svenska långdistanslöparna, Nåjde, "Esso" Larsson och BP, Bengt Persson för att "pussitaa", stänga in de finska i en slags "påse", då de sprang i bredd inför slutvarvet.
År 1968 blev Anders Gärderud diskad för att han knuffat undan en av de finska löparna, som plötsligt så gott som slutat att springa för att på det sättet ge deras bästa löpare ett rejält försprång inför sista varvet. Nu fungerade inte den finska taktiken, utan två av svenskarna, bland annat Gärderud, hann upp den bortflyende finnen och vann loppet. Men Finland vann landskampen. Under de här åren märkte man inte mycket av "idrottens förbrödring", utan rivaliteten och nationalismen dominerade.
De senaste årtiondena har stämningen i kamperna varit mycket bra och årets landskamper (damerna kom med år 1951 och numera ingår också en ungdomslandskamp i programmet) blev otroligt spännande och avgjordes först i de sista grenarna, med Sverige som knapp segrare. Numera har dessa landskamper blivit både kultur och camp, de är ju de enda som finns kvar från en svunnen epok.
Stora delar av oss i publiken kommer också igen, år efter år. Finnkampen är något visst, något som avviker från den dominerande idrotten. I år fick vi se att också amatörismen lever, i alla fall i en gren som gång (också ett ganska nytt inslag i kamperna). I damernas tävling över 3000 meter inne på Stadion, liksom i delar av ungdomskampen, verkade det som om Sverige inte hade några riktiga gångare, utan hade plockat upp vilken Svensson som helst från gatan. De traskade sedan fram utan att kunna något av den underliga gångtekniken. Tidsskillnaderna blev också enorma och publikens munterhet gick snabbt över i tystnad. Så här illa skall det väl ändå inte vara i en landskamp?
Kanske dags för OPFF, Ohtana/Pajala FF, eller något annat fotbollslag, att satsa på gång för att kunna ställa upp i nästa Finnkamp? Vad kunde inte OPFF:s 204 centimeter långe målvakt, Felix Pekkari, göra i gång?