Äntligen! Säsongen 1972-73 blev historisk för norrbottnisk ishockey. Länet fick sitt första lag i allsvenskan, landets högsta serie på den tiden, när Kiruna AIF tog steget upp i hockeyns finrum. Kiruna AIF som under en mängd av år fostrat många storspelare hade själva aldrig tidigare lyckats vinna den hårda nordligaste division 2 serien och fått prova lyckan i ett kval.
Laget gick dock fram som en ångvält och vann alla matcher i serien hemma på anrika klassiska Matojärvi. När sista omgången återstod var seriesegern klar. Sista matchen mot svåraste konkurrenten om seriesegern, IFK Luleå, skulle bli en ren defilering. AIF fullkomligt krossade kustlaget med 6-0. Efter matchen åkte AIF-spelarna ärevarv inför en entusiastisk publik som taktfast skanderade ”AIF de bästa – allsvenskan nästa”.
Torsdagen den 15 mars 1973 – en milstolpe i norrbottnisk hockeyhistoria. Kiruna AIF gjorde det ”omöjliga”, tog steget upp till allsvenskan. I den sista och helt avgörande kvalmatchen tvålade AIF till ex-allsvenska MoDo med 7-1. Matojärvis kylskåp var fyllt till bristningsgränsen. Den officiella publiksiffran uppgick till 4 100, men nog var det snarare närmare 5 000 som kantade isovalen.
Gruvstadens stolthet spelade ut hela sitt breda register och förvandlade motståndarlaget till statister. Det var sydländska scener som utspelades när slutsignalen ljöd. Stora delar av publiken rusade in på isen för att hylla sina hjältar. I vimlet sågs givetvis tungviktaren och röststarke hejarklacksledaren Conny Ceder, på hans axlar satt juniorlandslagsmannen Jan-Erik Dantoft.
Detta var en kväll som sent ska glömmas. Kiruna AIF årgång 1972/73 är den absolut bästa AIF-upplagan någonsin. I laget ingick ett knippe profiler. Målvaktsfantomen Freddy Lindfors. Den lille, ettrige backkämpen Mats Johansson samt lagspelaren Erik Lakso. Sven-Åke Svensson, målfarlig, teknisk spelskicklig och slitstark med stor säkerhet i brytningarna. I anfallsväg var Hans Ågren AIF:s egen ”Mr Big M”. Orädd till tusen och gjorde aldrig en dålig match. Åke ”Ålen” Eriksson, det fanns ingen som var halare än honom. Slitvargen och hårdskjutande Jan Aspvik. Expressloket och målfarlige Jan-Erik Dantoft, snabbskrinnaren Leif Ejdeholm. Kalle Svensson, en puckkonstnär som kunde snurra upp ett motståndarförsvar på läktarplats. Poängkung och ansedd som AIF:s starkaste anfallskort. Icke att förglömma tränaren och taktikern Bengt Karlsson. Hur det allsvenska äventyret slutade, är en annan historia.