Tor Gunnar Vinka avled i oktober i Stockholm i en ålder av 63 år. Närmast anhöriga är livskamraten Ewa Trief, mamma Inga, syskonen Birgitta, Carl Åke och Ulf Stefan samt farbror och faster
Tor Gunnar Vinka föddes 1952 i Jokkmokk, där även hans föräldrar möttes. Tor Gunnar växte upp utanför Tärnaby där han påbörjade sin skolgång i Sameskolan och på högstadiet i Skytteanska skolan. Gymnasiet absolverade han i Lycksele åren 1969-1972. På grund av de långa avstånden bodde Tor Gunnar under hela sin skolgång på internat eller i egen lägenhet i Lycksele.
Efter militärtjänstgöringen vid I 20 i Umeå 1972-73 följde studier vid Umeå universitet med inriktning på kemi och materialvetenskap som resulterade i en filosofie kandidatexamen vid matematisk-naturvetenskapliga fakulteten 1978. Han flyttade sedan till Stockholm för fördjupade studier på kemitekniklinjen på Kungliga Tekniska Högskolan under de två kommande åren.
Tor Gunnar hade således en mycket gedigen utbildning som lämpade sig utomordentligt för korrosionsfrågor – det område han ägnade sin yrkesbana åt. År 1981 började han vid Televerkets centrallaboratorium i Farsta. Där arbetade han främst med korrosionsproblem på jordförlagda kablar.
Hans bakgrund och erfarenhet passade väl då han 1985 anställdes som forskare vid Korrosionsinstitutet, nuvarande Swerea KIMAB. Under de kommande 30 åren var han involverad i en rad forskningsprojekt och uppdrag. Ett mycket betydelsefullt exempel var den världsunika undersökningen av korrosion på metallprover och stålpålar nedgrävda i olika jordarter runtom i Sverige som genomfördes i samarbete med Statens Geotekniska Institut och IVA:s Pålkommission. Syftet var att ta fram samband mellan jordparametrar och korrosionens storlek. Resultaten har fått stor publicitet i den vetenskapliga litteraturen och funnit stor praktisk betydelse som underlag för förutsägelse av korrosionen på jordförlagda konstruktioner.
Tor Gunnar hade stor allmän kunskap inom korrosion samt specialistkompetens på några områden. Han hade en bestämd uppfattning när det fanns skäl för detta, men var lika tydlig när kunskapsläget var tunt. ”Det där vet man inte så mycket om” kunde han säga på sin västerbottendialekt. Det finns många roliga historier kring Tor Gunnar. Han var en färgklick bland oss andra, en person som fick omgivningen att trivas och skratta. Det kan även många uppskattande åhörare av hans föredrag vid institutets kurser och konferenser vittna om.
Sist vill vi dock betona en annan framträdande egenskap. Många arbetskamrater kan berätta om hans stora omtänksamhet, hjälpsamhet och sociala patos – så kommer vi med tacksamhet minnas Tor Gunnar.