Sigfrid Andersson föddes den första april 1928 i Skåne. Tack vare Elsa, hans fru med rötterna i Jarhois, blev det en flytt norrut år 1961 och efter det stavades bostadsorten Luleå. Sin bana in i politiken startade Sigfrid redan 1945 då han gick med i SSU. Väl i Luleå blev han ombudsman för ABF Luleå och gick även in i partiarbetet där han först utsågs till ordförande i skolstyrelsen 1968. Därefter blev han socialnämndens ordförande 1977 och kom sedan att bli både kommunalråd och kommunstyrelsens ordförande. Han gav med andra ord det socialdemokratiska partiet många år av de totalt 88 han levde.
Vilket är ditt starkaste minne av Sigfrid?
– Han har alltid varit nära politiken här i Luleå och lyft frågor på ett väldigt engagerat sätt. Sigfrid hade alltid enormt många goda synpunkter och råd att ge.
Kan du ge exempel på något råd han gav?
– Att alltid vara öppen och bjuda in till dialog. Och att lyfta vikten av kultur i samhället.
Vad skulle du säga kännetecknade politikern inom honom?
– Engagemanget. Han hade en otroligt härlig vilja och fortsatte även efter sin politiskt aktiva tid att lyfta sådant han tyckte var viktigt.
Han brann bland annat för Kulturens hus tillblivelse. Vad minns du av den tiden?
– Den skedde ju innan min tid som kommunalråd och vi har aldrig hunnit ha politiska uppdrag tillsammans, Sigfrid och jag. Men det var helt tydligt hur starkt han drev frågan om Kulturens hus. Han var en kraft. Men vi har lärt känna varandra först på senare år egentligen, sedan jag själv blev kommunalråd. Jag har bland annat plockat bär varje höst och varit hem med till honom och hans fru Elsa. Det var väldigt uppskattat.
När träffade du honom senast?
– Det var inte så länge sedan som han och hans ledsagare (Sigfrid drabbades av stroke år 2002, reds. anm.) kom upp hit till mig i stadshuset och överlämnade ett par böcker till mig som han tyckte jag skulle ha. Ja, han var fin.