Friluftsmuseet Hägnan i Gammelstad är ett av mina favoritutflyktsmål i närområdet. Jag älskar att vandra från rum till rum i de gamla husen, inte minst i juletid när julgranen står framme och julbordet från förr är uppdukat. Att dessutom få höra museipedagog Ann-Louise Lång berätta om gamla jultraditioner tar det hela ett steg längre.
För några år sedan gjorde vi motsvarigheten till dagens Mitt i livet, det sista före helguppehållet, just med Ann-Louise på Hägnan. Hon berättade bland annat om de omfattande julförberedelserna på en bondgård: Det var slakten, byken, matlagningen, baket, ljusstöpningen och mycket annat.
Grisen slaktades till jul och allt på den togs till vara. Den gav allt från skinkan till grisfötterna och fett till både fritering av bakvek och till ljusstöpningen.
Städningen var mycket noggrann. Tak och väggar sopades. Golven skurades. Textilierna byttes ut.
Kläderna kokades ofta och sköljdes i vakar på isen. Kjolarna på kvinnorna frös och stod stela omkring dem. Deras händer blev röda och nariga.
Det bakades "jäst bröd" och "grannbröd", det vill säga limpor och kaffebröd som flottbockar (anisbröd), struvor och munkar som gräddades i flott. Det gjordes också rån i rånjärn på elden och bakades vetebröd i eftervärmen i bakugnen.
Ann-Louise berättade förstås också om själva julfirandet: På matbordet brann ett hemgjort tregrenat ljus och granen var klädd med hemstöpta ljus och prydnader av säv, halm och kristyr. Man kunde också klippa fina mönster i papper och sätta på fönsterrutorna. I fönstren ställdes också kors av pärtstickor, så kallade Tomaskors, som skulle skydda mot oknytten och julsvennen som man trodde var i farten under julnatten.
Barnen fick var sin brödhög och var sitt ljus i julgåva. Kanske blev det också en karamell och en pepparkaka.
Säväl människor som djur och fåglar skulle ha det bra och få extra god mat att äta på julaftonen. Man skulle generöst dela med sig till de fattiga. Till tomten, som inte var röd förr utan ett grått litet väsen som höll sig i närheten av människornas boningar, skulle man vara noga med att ställa ut gröt. Om man behandlade honom väl drog han välgång till gården. Om man behandlade honom illa drog han från gården.
På julaftonen läste husfadern julevangeliet för familjen. På juldagen gällde julottan. Bönderna i byarna spände för sina hästar med slädar och åkte ofta i samlad tropp till kyrkan. Bjällerklangen hördes vida omkring.
Juldagen gick i lugnets tecken. Man höll sig i stillhet och åt gott. På annandagen åkte man runt och hälsade på släkt och vänner.
Det där lät väl fint. Eller hur?
Nu ska jag avsluta den här krönikan med en vers ur Viktor Rydbergs dikt "Tomten":
"Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må det förtrycka:
det är hans största lycka".
Därmed: God jul och Gott nytt år till er alla! Se till att skänka er själva och varandra så mycket lugn och ro som möjligt. Det är den bästa tänkbara julklappen som vi kan få och ge i vår tid av stress och jäkt.