Som tidigare framgått har civilingenjören Rune Elenius, Södra Sunderbyn, avlidit efter en kort tids sjukdom i en ålder av 69 år. Hans närmaste är hustrun Ann-Christin och dottern Johanna med familj.
Föräldrarna hade ett jordbruk i Lainio och Rune fick tidigt fick ta ansvar för allehanda och ofta rätt krävande arbetsuppgifter på gården. Han var omvittnat orädd och under ungdomsåren blev han med sitt goda bollsinne den självklara målvakten i byns fotbollslag. Fotbollen var ett stort intresse och han fortsatte spela långt upp i åren. Efter folkskolan började Rune på realskolan i Vittangi, dit han fick pendla åtta mil om dagen. Senare fortsatte studierna på Folkhögskolan i Kiruna. Där träffade han blivande hustru Ann-Christin.
Paret flyttade till Enköping 1969, där Rune arbetade på Bacho i tre år. Hans längtan till hembygden kombinerad med snöfattiga vintrar fick honom att lämna sin fasta tjänst för ett tillfälligt jobb i Malmberget. Ett år senare började han på Tekniskt gymnasium.
År 1977 föddes dottern Johanna. Samma år började han på Tekniska Högskolan i Luleå, dit familjen nu flyttat. I mars 1984 flyttade familjen till Södra Sunderbyn. Som färdig civilingenjör började han på SSAB. Efter något år blev han handplockad till Bulten i Kalix. Nu blev det hela sju mils pendling åt vardera hållet i några år innan han återvände till SSAB 1990, där han blev kvar till pensionen. Han var mycket uppskattad i sitt arbete och innehade flera ansvarsfyllda uppdrag som chef och projektledare inom verksamhetsområdena råjärn, råstål och metallurgi.
Utöver fotbollen, där han några år var tränare för Sunderbyns damlag, i vilket dottern spelade, hade Rune hade ett stort idrottsintresse. Han var alltid noga med att hålla sig i trim. Sommartid cyklade han de två milen till arbetet. På vintrarna blev det en hel del skidåkning – mest på längden men även utför. Musiken var ett annat intresse; Rolling Stones och Bob Dylan var några favoriter. Rune var också en duktig fotograf.
Rune var hela livet trogen Lainio, en lugn oas där han kunde koppla av. Han följde gärna radio- och tv-program på Meänkieli, som var hans modersmål. Han högg gärna ved och var en mycket flitig bärplockare. Som hängiven bastubadare var byabastun i Lainio i det närmaste ”helig”. Under senare år skaffade han sig en utmärkt vedeldad bastu, till glädje för sig själv och oss andra. På senare år betydde barnbarnen mycket och han var ständigt beredd att ta hand om dem.
Vi som fick förmånen att känna Rune kan vittna om vilken varm och vänfast person han var, hjälpsam, gedigen – alltid med en glimt i ögat. Vi saknar också hans stoiska lugn.