Rektorn som var orkesterledare
Bilden med "Swingers" återspeglar 1955 års besättning med idag veteranen och pensionären, tidigare gymnasierektorn vid Robertsvik skolan, Björn "Nalle" Olsson som kapellmästare och trumpet. Nalle Olsson som efter halvtid fått ta över rodret från Olofsson ledde bandet till dess upplösning 1964. Övriga personer ärLars Bäck, Gunnar Lindqvist, Rune Sjölin, Sam Lundström, Folke Lundström, Anders Lindvall. Efter ett par år hade Lars Bäck tillkommit på barytonsax efter Tage Hallman. På tenorsax fanns nu Folke Lundström och pianospelet hade övertagits av Sam Lundström och Nalle Olssons trumpetspel fick sällskap av Anders Lindvall, som precis som Olsson, behärskade flera blåsinstrument. Trummorna hade fått en ny man, nämligen Gunnar "Päronet" Lindkvist. Alltjämt kvar från början, på altsax - Börje Bäckman som hade sina rötter i Kalix.
Foto:
Nalle Olsson och Dick Gidlöf trumpet, Rune Lindkvist
(inlånad ) och K Eklund på trombon, Lars Bäck, bariton sax, Holger Törnlund och Börje Bäckman altsax/ tenorsax. På klarinett K Elansson, Anders Olsson, trummor, men där även Gillis Gerdin på trummor skulle ha gästspelat ena gången. Rune Sjölin, bas, och vid den ena konserten ska K G Morin ha gästspelat som basist.
Morin som senare kom att stå för ett prima jazzband i Luleå med bland annat trumpetaren Bertil "Casino" Forsman.
Den som under kommande år saknade Swingers kunde i möjligaste mån återfinna flertal av dess musiker i det nya Luleå Storband som etablerades 1967. För dagens jazzentusiaster i regionen, är kanske Olsson och Bäck mest bekanta då instrumenten ingalunda än lagts på hyllan.
Man kan anta att Swingers var något av Luleå "Folkan" Hus-husband, på samma sätt som Karl Bertlins fina orkester i Malmberget eller Lindbloms i Boden.
Men musiklivet i Boden och Luleå flyttade också ut på landsbygden runt om i länet med spelningar och för den breda allmänheten var just midsommarhelgen något extra.
Kända nöjesställen på landet, såsom Kvarnholmen Vittjärv, Sikfors, Brännaberget, eller Luppioberget, engagerade orkestrar till garanterat stor och entusiastisk publik.
På det sistnämnda ställe hörde jag Nisse Holmstedts orkester första gången, troligtvis 1959. Men jag kommer också ihåg som nybliven nyfiken tolvåring på samma ställe, storögd och nervös där jag stod bakom scenen utanför dörren till logen eller vad man möjligen kunde kalla det för, och skulle "passa" när kända Delta Rhytm Boys kom ut för att göra entre.
Plötsligt kom de ut,och var och en av dem för mig till synes ganska svarta männen gav mig en klapp på huvudet när de passerade. Kul var det.
Nästa gång jag skulle klappas av en jazzcelebritet dröjde över 40 år. Det var i Björksalen i Boden när mina kompisar i jazzklubbens styrelse lurade upp mig på scen till en gästande Clark Terry som spelade just den dagen jag fyllde år.
Den världsberömde trumpetaren gav mig en björnkram och jag minns särskild hans rikligt vassa skäggstubb.
Så jobbar vi med nyheter