De första interrailkorten såldes 1972. Tanken var att det skulle vara en engångsföreteelse, men initiativet blev genast succé varför det permanentades.
Tågluffning hade en storhetstid i Sverige under första halvan av 1980-talet, då uppemot 100 000 interrail-kort såldes årligen.
Det sista ”stora” året för tågluffning i Sverige var 1991.
Två år senare tog fyra Luleåungdomar chansen att resa i Europa: Richard Johansson, Mikko Ollinen, Anna-Carin Berglund och Anders Forssten reste tillsammans.
Anna-Carin Berglund skrev för gruppens räkning en reseberättelse som med bilder täckte ett uppslag i NSD 93-10-11.
Reseberättelsen avslutades med orden: ”... gräset var inte grönare på andra sidan, trots allt, och jag är glad att bo i trygga och välordnade Sverige. För, som man säger, borta bra, men hemma bäst.”