Jazzens grand maestro

Vad passar bättre än avrunda med Rune Lindstedt, Boden, och hans orkestrar?
I år hinner länets "grand maestro", saxofonist och kapellmästare uppnå den hedervärda åldern av 77 år. Ingen märkvärdig ålder idag för en pensionär kanske, det finns faktiskt pensionerade musiker i artikeln som i dag är något äldre än så, men Rune håller fortfarande flitigt igång med musiken.
Om man betänker att han var endast 14 år gammal när han hemifrån Malmberget (ett flertal pojkar kom därifrån till militärmusiken) kom till Boden och ryckte in vid musikkåren har således Rune varit aktiv musiker i 62 år! Ett svårslaget Norrlandsrekord och på riksplanet finns att jämföra med några fåtal idag verksamma jazz namn som gitarristen Rune Gustafsson, trumpetaren Jack Lidström eller de två aningen äldre jazzikonerna Bengt Arne Wallin och Arne Domnerus.
Saxofonist
Mycket är i press tidigare skrivet om Rune Lindstedts musikliv, och jag väljer att endast ge några milstolpar.
Han är utbildad på saxofon och klarinett. I den stora skaran av musikvolontärer på I 19 föddes givetvis ganska snabbt tankar om att på fritiden bilda egna band. Han var given i Nisse Holmstedts 1948 nybildade orkester under ett par år.
Efter en kort spelperiod i ett band vid namn Dixie var det dags för Rune Lindstedt att bilda egen orkester, vilket skedde 1951. Några namn från debut banden är Conny Svensson, trummor, Olle Brynhamn trumpet och Ove Andersson klaviatur.
Under de många årens musikliv har givetvis namnen varierat. Precis som jag nämnde i tidigare artikel angående Thore Ehrlings orkester har förmodligen alla musiker under nämnda period i Boden spelat med Lindstedt, i synnerhet om de var blåsare. Rune känner starkt för blåsare, ju fler desto bättre. Sitt lystmäte måste han ha fått i egenskap av musikalisk ledare för Norrbotten Big Band som från början hade sitt säte i Boden.
Mindre sättningar
Precis som i övriga landet har det till och från varit en storbandssvacka och då har de egna banden omfattat mindre sättningar. Eftersom jag bläddrar mycket i just perioden 1950-1960 talet med andra orkestrar, så kommer här några minnesvärda händelser.
Hans orkester deltog tre gånger i Kramfors Norrlandsjazzfestival. Då gällde det jazzmusik och 1960 tog hans sjumanna orkester hem segern.
I den orkestern ingick förutom Rune själv på saxofon, Nore Sundkvist på saxofon, Tony Andersson, trombon, Gunnar Jonsson, trumpet, Bernt Hjelm på trummor, Gunnar Edlund, piano och Thord "Totte" Dahlkvist på bas.
I mars 1965 började kvaluttagningar till Svenska Musikerförbundet och Sveriges radios orkestertävling om bästa dansbandet i landet. Regionalt segrade Lindstedt med sitt gäng före Nisse Holmstedts Pop Music Band och gick till final. I Luleå tävlade Swing Stars och hängde med ett tag i kvalet.
Just det bandet tillhörde under ett par decennier det jazzigare slaget i Luleå regionen med bland andra Tord Sterbäck på klarinett och John Sterbäck på bas. I 1955 års upplaga fanns Esse Fahlman med på vibrafon och dragspel.
Bäst i Sverige!
Finalen i dansbandstävlingen skulle avgöras i slutet på april 1965 i Stockholms konserthus, och i stark konkurrens med från starten flera hundra tävlande band, tog orkestern hem slutsegern som Sveriges bästa dansband, vilket givetvis gav extra skjuts på populariteten. Första pris var en spel sejour i London på olika inneställen.
Vinnande besättning på dansbandstävlingen var förutom Rune själv, Christer Norén, elbas, Lars Johansson, elgitarr, Owe Andersson, hammondorgel, piano och Janne Holmberg, trummor.
Två år senare fick Rune Lindstedt ett måhända drömjobb. Man skulle spela tre månader som fartygsorkester på lyxkryssaren M/S Gripsholm som trafikerade mellan Göteborg och New York. Orkesterns besättning nedan kom att utökas med fyra man för att tillfredsställa olika smakinriktningar hos den dollarstinna publiken.
Från Boden ingick följande musiker förutom Rune själv: Tony Andersson, trombon, Erik Granström, saxofon, Gunnar Edlund, piano, Jan Paginder, trummor.
Efter dessa framgångar var Lindstedts orkester i olika skepnader, definitivt topprankad och fullbokad. Bodens eget Björknäsparken återkom ofta som spelplats och därifrån finns några upptagningar som fastnat i Rune Isbergs bandspelare.
Minnesvärd konsert
Mina egna minnesvärda upplevelser av Rune Lindstedts framträdande är mer på storbands sidan då jag gillar starkt den äldre swingmusiken.
Storbandet Norrbotten Big band skulle ge en konsert med enbart Glenn Miller-musik i Sagateatern i Boden i 1980-talets senare hälft. Man övade pretentiöst med ett 15-mannaband och hade engagerat kända Lena Ericsson som orkestervokalissa. Lena skulle sjunga de kända vokalnumren från Millers repertoar. Jazzklubben som jag tillhörde gav järnet med att sprida reklam.
Det blev en succéartad konsert och Saga hade väl inte på väldigt länge inrymt så mycket folk. Det satt fullt med publik i sidogångarna. Besvikna entusiaster som inte fick plats fanns utanför.
Konserten kom att göras om i ett fullsatt Folkan, den gången till dans. Sådana här nostalgievenemang har aldrig varit publikfattiga och Lindstedt vet vilken musik som drar publik.
Proffsighet
Ett annat exempel på proffsighet, också på Saga, hände när storbandet i slutet av 1980-talet gästades av pianisten och orkesterledaren Rune Öfverman och hustru, sångerskan Sylvia Vrethammar.
Efter ett par tre nummer försvann strömmen på scenen! Väntan blev lång, och Sylvia passade på att skriva autografer och sälja skivor mellan bänkraderna.
Till sist blev tystnaden för lång och Öfverman gjorde något tecken till Rune och började klinka på pianot, boogiepianisten Meade lux Lewis klassiska låt Honky Tonk Train blues. Ingen ström eller noter, men det gjorde inget.
Rune Lindstedt föll in med sin saxofon, sedan Bengt Ek och rytmsektionen tog efter. De erfarnaste klarade sig fint utan ström och mikrofoner. Det hördes ändå. Det var häftigt.
Sedan kom strömmen och man gick dessvärre åter till programmet med brasilianskt tema.
Många orkestrar
Lindstedts orkestrar har varit många, om under senaste åren inga större förändringar gjorts. I den senaste upplagan finns förutom Rune, Kjell Westerberg på trummor, Thomas Öhrn, elbas, gitarr, Runes två "vapendragare" Tony Andersson på trombon och Owe Andersson på klaviatur.
Även vokalissor har tidvis lanserats. Bodens egen Elisabeth Melander, numera Malmö, kommer gärna upp och sjunger med bandet..
Med sin egen orkester samt med Norrbotten Big Band har under så lång tid också flera svenska och utländska gästartister, mer eller mindre kända gästat exempelvis Nils Landgren, Josephine Baker, Bengt Hallberg, Arne Domnérus, Putte Wickman och många fler.
Rune Lindstedt är fortfarande verksam med hälsan i behåll och kan blicka tillbaka på ett långt musikerliv. Han är en ikon för Bodens och garnisonens musikkultur och har bl.a förärats med en av de fina väggmålningarna i staden föreställande spelning i den tidigare anrika Björknäsparken.
Läsare kanske saknar vissa orkestrar man kommer ihåg, och vilka ej kommit med här.
Artikeln avsåg en koppling till föregående artikel (NSD helgbilaga maj -07) där jag beskrev hur jazzen och swingmusiken spridits till, och påverkat dansmusiken i Europa och Sverige. Orkestrar som ville utvecklas kunde inte ignorera den nya trenden. Mest påtagligt var det i städer och tätorter, om än något mindre ute på landsbygden. Man kan spekulera i att utan militärmusikens tidiga befintlighet i Boden, hade musik utbudet och kanske dess utveckling också, troligtvis varit avsevärt fattigare såväl i Boden som i övriga länet.