På omslaget till den kommande plattan syns en 18-årig Robert Hurula med finnar i ansiktet. Fotografiet är taget på Luleå polisstation precis efter att han har åkt fast för inbrott. Det var först två decennier efter polisingripandet som Robert Hurula började fundera över det där fotografiet – fanns det kvar och hur såg det i sådana fall ut? Efter några telefonsamtal med polisen fick han grönt ljus att hämta förbrytarfotot i ett arkiv på Kungsholmen, och redan innan han sett det beslutade han sig för att det skulle pryda albumet.
– Det fick sätta tonen för hur jag ser på skivan. En lite avslöjande och dokumentär känsla på låtar och texter, säger han.
Robert Hurula växte upp i Luleå. ”Klass” skildrar på ett rått och brutalt sätt omgivningens överdoser, depressioner och andra händelser som har format honom. Men att skriva om minnena har varit smärtsamt, i låtskrivandet fick han närma sig kärnan med små steg i taget.
– Jag har gjort upp med mig själv att jag inte vill förtränga eller förneka saker som har varit skithemska. Jag ser det som mitt sätt att hantera saker och göra dem lite ofarliga, berättar han.
Resultatet blev textrader som ”Det där är inte mitt barn, var kom han ifrån?” i låten ”Inte min son”, en av de första singlarna att släppas från ”Klass”.
–Den handlar om att växa upp i ett slags känsla av att vara oönskad, det är ganska simpelt. Refrängen är någonting jag hörde sägas till mig, berättar han.
Robert Hurula slog igenom som soloartist med det kritikerhyllade albumet ”Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för”. Innan dess hade han spelat i punkband som Masshysteri och The Vicious. Musiken var ingenting han fick med sig hemifrån, länge såg han det snarare som någonting magiskt och ouppnåeligt. Men efter att han i högstadiet lärde sig att hantera en gitarr började han i sitt första band, Bullshit – och på den vägen var det. Den första låten han skrev fick titeln ”I don’t care” – någonting han i dag skrattar åt.
– Nu har jag insett att jättemånga skriver låtar som heter ” I don’t care”.
Trots att kulturen inte kom med modersmjölken har både musiken och konsten blivit en naturlig del i Luleåsonens liv. Robert Hurula har stor del i det visuella som skapas till hans musik, och i höstas släppte han konstboken ”Första kretsen”, inspirerad av Dantes Inferno. Målet är att göra åtta ”kretsar” till för att ta sig igenom hela ”Den gudomliga komedin”.
– Jag tycker att det är ganska intressant varför man är en kreativ person. Varför måste man göra saker hela tiden? Jag har gjort bilder sedan jag var liten men jag har aldrig haft ett forum, aldrig haft en utställning eller någonting, förrän nu för några månader sedan. Jag vet inte, man får bara en bild i huvudet, det känns precis likadant som med musiken, säger han. (TT)