Gunnar Nilsson, uppvuxen och bosatt i Brändön utanför Luleå, har lämnat oss i stor sorg och saknad.
Gunnar växte upp på gården Bräm i Brändön tillsammans med sina tre systrar. Han gick sju år i folkskola i hembyn. Gunnar var en engagerad elev som var särskilt intresserad av uppsatsskrivning. I yngre dagar var han målvakt i byns fotbollslag.
Gunnar arbetade i jord- och skogsbruket på hemgården. Tillsammans med sin far var han i ungdomen även ofta ute på sjön och fiskade strömming och löja för att dra in ytterligare inkomster till hushållet. Under en period arbetade han också på sågverket i grannbyn. Gunnar deltog i kurser för vidareutbildning inom jordbruket bland annat en kurs på Sånga-Säby i Uppland.
Gunnar behövde inte leta vida för att hitta kärleken. Några hundra meter bort från hemgården och med fri sikt gårdarna emellan fanns gården Jees och den tre år yngre Ingrid. De gifte sig 1966 och samma år föddes första barnet Anna-Karin, två år senare Anders och 12 år senare minstingen Marcus.
Gunnar och Ingrid tog så småningom över gården från Gunnars föräldrar. I sin skötsel av jordbruket var Gunnar generös mot jord och djur, och de var frikostiga tillbaka. Efter uppförandet av en ny ladugård för mjölkproduktion blev sonen Anders mer involverad i verksamheten och utrymme gavs för mer ledighet. Ingrid och Gunnar bodde kvar ”uppi Bräm” och var så länge hälsan tillät högst delaktiga i jordbruket.
I mer än 20 år, 1973-2005, var Gunnar byaålderman i Brändön/Örarna. Förtroendeuppdraget innebar att han fick användning av sin diplomatiska sida och förmåga att sammanväga olika synpunkter. Han var också engagerad i föreningslivet och medlem i LRF och Centern, där han för de senare satt i kyrkofullmäktige. Samhällsintresset och viljan att diskutera olika dagsaktuella frågor var en del av honom, samtidigt var han i någon mån traditionell och bejakade frid på söndagarna.
Gunnar var en beläst person som gärna kopplade av med litteratur i olika ämnen, däribland särskilt lokalhistoria och verk av upptäcktsresanden. Bäst kan han beskrivas som en jordnära, eftertänksam och klok person som tyckte om att umgås med alla sorters människor.
På senare tid kom Gunnars minne att svikta alltmer till följd av hans sjukdomsbild. Han, som en gång kunnat redogöra även för äldre människor hur släktleden såg ut i flera generationer bakåt, hade nu mist den förmågan.
Dryga halvåret efter Ingrids bortgång har mamma och pappa nu återförenats, vilket skänker oss tröst i vår sorg. Saknaden är stor och vi är många som minns de glada och ljusa stunder vi haft tillsammans.